En sak som jag tänkte lite på var i slutet när Ahmed och Ivo pratade om Ivos son och vem som hade dödat honom, och hur det inte spelade någon roll, och det verkar som att Ahmed anammar den synen på kriget. Det spelar ingen roll vilken sida som gör vad, båda sidor är lika goda kålsupare. Under alla ens gruppidentiteter är vi alla människor, och det är inte säkert att man går säker i ens egna grupp om man inte tycks vara ”nog” mycket något (typ som Ahmed var tvungen att visa att han var tjetjenare men som ändå attackerades, för att försvaras av någon som var hans fiende). Jag tycker att de lyckades lyfta detta utan att göra det på ett alltför sentimentalt sätt, och jag tror att det har att göra med den avskalade tonen i filmen.