-
Vindelns bibliotek gjorde en uppdatering i gruppen
Vindelns bibliotek – Silvervägen av Stina Jackson 18 februrari – 31 mars 2019 5 år, 1 månad sedan Då är det måndag 11 mars och dags för ännu en fråga:
Välj ut varsitt stycke eller mening i boken som ni fastnat för och berätta varför.
Jag vill lyfta fram två stycken som jag fastnat för.
Det första handlar om Lelle (s 35 i pocketupplagan) och jag tycker att det beskriver så bra hans desperation i sökandet efter dottern. Det visade sig ju också att sierskan hade rätt!
“Det var de övergivna markerna han besökte. Platser där gårdarna förfallit och stigarna vuxit igen. En sierska från Kemi hade sagt att det var här hans dotter fanns. Bland tjock skog och träruiner som människorna lämnat efter sig. Lelle gav inte mycket för sierskor, men nu fick han ta det som gavs, nu drog han sig inte längre för att greppa efter halmstrån.”
Det andra citatet är ganska långt (s 51-52 i pocketupplagan) och handlar om Silje och Torbjörn och jag tycker att det beskriver bra den miljö Meja lever i. Inte konstigt att hon dras till Carl-Johan och hans familj.
“Till helgen söp de bägge två. Torbjörn blev högljudd och rödblank i ansiktet och började prata om den nedlagda gruvan som snuvat honom på karriären. Silje lagade fläskkotletter och potatisgratäng som hon serverade på Torbjörns mammas finporslin. Torbjörn åt så att det fastnade i mustaschen, själv satt Silje bara vid kortändan och kedjerökte. Hon var svart runt ögonen och klagade på att hon tappade aptiten när det var så varmt. Det fanns alltid nya ursäkter. Hennes magra axlar fick Meja att tänka på nykläckta fågelungar. Behåbandet föll ner över armarna.
– Du borde äta. Du ser ut som ett skelett.
– Alla kan inte vara så glupska som du, Meja.
Silje hade svårt för sanningar. Aptitlösheten var relativt ny, i början hade hon skyllt på medicinerna, att de fick maten att växa i munnen på henne. Men medicinen hade hon ju övergett nu. Och hon blev bara arg när Meja påpekade att det inte gick att leva på rödvin.”
”På hemvägen lät han henne ta ratten trots att hon inte hade körkort och trots att skymningen börjat bre ut sig över Silvervägen. Han kände den bättre än sin egen innerficka. Slöt ögonen men kände ändå hur den ormade sig framför honom, hur den stretade och skar som smältvatten genom markerna, skapade en länk mellan människorna på gott och ont, för att till slut mynna ut i havet och försvinna. Hade det inte varit för andetagen intill honom hade han nog övermannats av den gamla förtvivlan och vanmakten. Men nu hade han insett att han inte längre behövde färdas i oändligheten.” (sidan 183)
Jag tycker att det känns bra att detta stycke förmedlar ett gott hopp om en en bättre framtid för två av huvudpersonerna. Alltid skönt med ljuspunkter i boken då den i det stora hela speglar ett så starkt mänskligt mörker. Dessutom är ju det målande språket och miljöbeskrivningen underbara.
”Men nu hade han insett att han inte längre behövde färdas i oändligheten. Letandet var över.”
Dessa avslutande meningar som beskriver att Lelle (och Meja) nu äntligen funnit den ro de så länge sökt.