-
Sofia Olausson gjorde en uppdatering i gruppen
Vinterbokcirkel online – Det osynliga barnet 6 år, 4 månader sedan När jag läser Vårvisan så tänker jag mycket på hur mångfaccetterade vi är som människor och hur klarsynt Tove Janson gestaltar detta. Snusmumrikens behov av ensamhet och att få vara ifred, att bara vara. Och så Ti-ti-oo (som i början av bettelsen inte har ngt namn) som längtar så efter att få vara med, att få delta och finnas i ett sammanhang. Sen förändras ju detta under berättelsens gång.
Ja, och så intressant det blir när det “Lilla krypet” får ett namn! Berättelsen handlar mycket om självförtroende.
Snusmurikens behov av ensamhet och frihet får sig en törn när han träffar Krypet. Hans samtal med denne gör honom till en början illamående eftersom det påminner honom om att även han har ett behov av andra.
Fascineras av hur snyggt Janson gestaltar dubbelheten hos Snusmumriken. Hans behov av ensamhet och frihet. I hans fall handlat det ju om att inte behöva bry sig om andras känslor. När han bryr sig om kan han inte vara fri.
Ja det har funderat över ett bra tag. Om Mumintrollet inte väntade på Snusmuriken, hur skulle Snusmuriken reagera då? Om det kvittade om han kom eller inte kom om våren? Skulle Snusmuriken bli till en Mårra då?
Det är väldigt intressant hur Snusmumriken först är väldigt kort och nästan lite otrevlig mot krypet. Han svarar korthugget, lyssnar nästan inte på vad krypet säger och verkar allmänt ointresserad. Sedan vänder det och han blir väldigt trevlig, varm, intresserad och lyssnar verkligen på när Ti-ti-oo pratar och berättar. Jag gillar också det som Ti-ti-oo säger – att han måste leva sitt liv, att han inte har tid att förlora. Så borde vi alla tänka lite ibland och ägna oss åt sånt vi tycker är viktigt och ger oss något, för livet är kort och tiden går fort. Jag fick mig verkligen en tankeställare och det gjorde djupt intryck på mig. Jag måste leva…
Precis som andra här i cirkeln gillar även jag hur Tove Jansson skrev: så träffsäkert, även i förbifarten kan hon få fram små nyanser, stämningar och känslor på ett väldigt målande sätt. Skickligt och vackert!
Även om Snusmumriken gillar att vara ensam så finns även inom honom en längtan att vara med andra, och det påminner Ti-ti-oo honom om, Att det är härligt att gilla någon, längta efter någon, men att det också är härligt att vara ensam, i tysthet och bara vara. Jag tycker verkligen att Tove Jansson fick fram detta i denna novell. Och jag tror att alla människor behöver både ock: både samvaro med andra och ibland ensamhet och stillhet.
Vändpunkten är så fin, när Snusmumriken skruvar på sig och säger att krypet får ett namn. Då händer det något i både Snusmumriken och Ti-ti-oo
Instämmer helt med dig Lisabetten! Det händer något hos båda när Snusmumriken tvingas ut ur sin bubbla och tvingas ta in en annan person och dennes känslor. Och Ti-ti-too som plötsligt blir sedd av en annan person (dessutom en som hen beundrar) får tyngd och blir en person.