När jag nu ca 20 år senare åter läser Pappan och havet går funderingarna kring inledningen:

”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det någon annan som höll på med det.”

Dessa rader fick mig att tänka på inledningen till Stig Claessons Vem älskar Yngve Frej:

”Mannen som hade gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan.”

Mina tankar vandrade sedan till Erlend Loe, där motivet känns igen i mycket av det han har skrivit. I Naiv. Super. möts läsaren av en jag-person som i bokens inledning övermannats av känslan av meningslöshet inför den egna existensen, en känsla av otillräcklighet, onödighet och livsleda. I Expidition L finns liknande tankar där jag-personen brottas med sin egen otillräcklighet och futtighet. I detta vakumliknande tillstånd gror emellertid fröet till förändring. Det synes till och med som om detta närmast depressiva tillstånd är en nödvändighet för att en radikal förändring ska komma till stånd.

Kanske är det också vidden av Muminpappans depression, som får de övriga familjemedlemmar att inse att den där radikala förändringen är nödvändig och att de utan att knorra nämnvärt över saken går med på att lämna sitt hem. Än så länge har Muminpappan alltså mina sympatier, men så har jag bara kommit två kapitel in i boken. Min ståndpunkt kommer med största sannolikhet förändras.