Först upplever jag att det är förälskelse och kärlek som Ester upplever, delvis ganska destruktiv sådan. jag känner igen det där att (ny)förälskade människor närapå bara tänker på den som en är kär i (been there, done that :) ) Men sen när Ester aldrig ger upp, då svänger jag och tycker att hon är farligt nära besatthet. Eller ja till och med inte bara nära besatt, utan är besatt. Gränsen är kanske hårfin? Om kärleken varit besvarad kanske vi inte tänkt på Ester som besatt utan kär? Varför tror ni att Ester blir så besatt? Vad är det som Hugo triggar igång?