En kväll för ett tag sedan övertalade jag min kompis och min sambo att följa med på en Open mic med poesi som anordnades på en bar i Stockholm. Väl där slog vi oss ned vid ett ledigt bord i hörnet och på kort tid marinerade jag mig med rödvin. Sedan läste jag en dikt som jag skrivit några år tidigare men det var inte det väsentliga den här kvällen, ens för mig. För i slutet av poesikvällen, då jag för längesedan läst min dikt, kallades ”Mannen i dörren” upp på scenen. Han var den enda som inte kallats upp med namn. Det dröjde ett tag för att se vem det var, fler var uppe och gick. Till slut ställde sig på scenen en tillsynes vanlig och respektabel herre, om än mycket äldre än de flesta där. Han var rakryggad, bar kavaj och slips. Av allt att döma var han självsäker och helt lugn. Först skulle han läsa en dikt av sin gode vän Ikaros som han träffat på psyket där han jobbat, berättade han.
”Ibland kunde Ikaros tro att han jobbade på psyket” sa Mannen i dörren, ”och ibland kunde jag tro att det var jag som var inlagd”. Det var snyggt publikfrieri, han var säker i timingen, folk skrattade. Mannen i dörren var en typisk sådan man som håller bra tal på bröllop, tänkte jag. Han var kontrollerad, kul på ett lagom sätt. Så satte han igång att läsa Ikaros poesi ”som han fått lov att läsa”. Texten höll, det fanns en konstnärlig kvalitet, en skörhet. Den var blottande men samtidigt med en syrlig träffsäkerhet. Originalitet som lät ana ett skört sinne bakom orden, en som inte klarar av samhällets verklighet. Mannen i dörren tackade sedan innerligt Ikaros som hade låtit honom läsa hans dikt. Så läste mannen i dörren vad han kallade sin egen text. Den var svamlig och saknade riktning. Samhällskritiken hade han stulit och missuppfattat. Så kallade vågade ord som blatte dök upp helt utan sammanhang med enda resultat att det lät smått rasistiskt. Så pågick dikten och ingen kunde gissa sig till när den skulle ta slut tills den gjorde det. Barmhärtighetsapplåderna var sporadiska men Mannen i dörren brydde sig uppenbarligen inte, rörde sig fortsatt självsäkert, slängde kavajen över axeln. Tackade än en gång innerligt Ikaros att han fått läsa hans text.
Så böjde han sig mot micken en sista gång, avslöjade att han var schizofren, gick av scenen och försvann i natten. Folk tycktes inte inse vad han just sagt och vad det skulle kunna innebära. Denna sammansatta bröllopstalare som ingen kunnat ana något ovanligt om, var förmodligen sjuk. Han hade egentligen inte vetat var han var. Hade bara hamnat framför en publik men ändå stått rakryggad, dragit i slipsen, rört sig vant på scenen. Hade löst en situation som Ikaros försatt honom i och läst det som stått i hans häfte.
Min tolkning av dessa två som är en, är att Ikaros är konstnärssjälen som kan skriva poesi men inte klarar av att vara ute bland folk utan att bryta ihop. Han är den med den flackande blicken, tics och vidare ned i källaren med vadderade rum. Motsatsen till Mannen i dörrens rationella, logiska och lösningsorienterade framtoning. En gubbe helt i enlighet med sin generation som valt tryggheten. Men Mannen i dörren kan inte skriva. Som frisk blir poesin småborgerlig mellanmjölk med total avsaknad av konstnärlighet. Ikaros är den vansinniga begåvningen som förstör allt vad anpassning till samhället heter. Denna dag vågade sig trots allt Ikaros ut för att läsa sin poesi men fegade ur i sista stund och väckte Mannen i dörren på en scen, på en bar någonstans i stan. Ledtråden han fick var ett anteckningsblock med faktisk poesi och inte enbart hans mischmasch till texter som lider av logik och rationellt tänkande. Som lider av anpassning som Ikaros inte klarar av. Ikaros är den bräcklige som bryter samman i gemenskapen. Mannen i dörren är så anpassad till densamma att han inte ens vågar sticka ut med ett eget namn. En man vid en dörr räcker för honom. Hans självsäkra och vanliga sätt väcker inte minsta misstanke om vem han egentligen är. Att han är Ikaros. Tills det att han helt oförhappandes nämner sin schizofreni och försvinner. Ingen riktigt reagerade, de var alldeles för upptagna med att fila på sin kulturmarxistiska identitet och missade livets galna undangömda sida fast den visade sig i öppen dager. Det störda visade sig men bar på en för stor kontrast till allt annat som skedde den kvällen.
Marcus Palm