Många som jag träffar ställer frågan ”när började du drömma om att bli författare!? Mitt svar förvånar nog många av dem. Jag har aldrig drömt om att bli författare. Vad jag minns har jag aldrig ens tänkt i de banorna. Ändå släpper jag min femte mysdeckare Pengabrevet den 21 september. Den utspelas vid Ski Sunne, en skidanläggning i värmländska Sunne och det roliga denna gång är att jag bytt till Hoi förlag och att den kommer som pappersbok och ljudbok samtidigt.
Jag gillar inte att planera så mycket, utan många av de saker jag ägnar mig åt har jag ofta ramlat in på av ren tillfällighet. Som måleriet, till exempel. Jag älskar att måla tavlor och började med det på en kvällskurs när jag var tjugo. Men jag började inte kursen för att jag längtade efter att måla utan för att jag älskade att gå kvällskurser! Idag är måleriet och skrivandet mina två största intressen.
Det skulle jag ha vetat den där sommardagen 2006, då mitt liv förändrades så radikalt, att det även skulle föra med sig bra saker.
Jag som skriver heter Karina Johansson, bor i värmländska Sunne och har alltså fått chansen att skriva fyra blogginlägg, och jag tänkte berätta om min väg fram till författandet och där jag är idag.
Redan som femåring lärde jag mig läsa och skriva och jag började knåpa ihop sagor och små berättelser om allt möjligt och blev faktiskt publicerad för första gången redan som sexåring. Kanske inte beroende på kvaliteten i min text, utan för att mormor och morfar tyckte det var gulligt och lämnade in en saga till lokaltidningen.
Självklart var det roligt att kunna se berättelsen i tidningen, men det gav inte mersmak på annat sätt än att jag fortsatte skriva sagor och därefter noveller i tidiga tonåren. Sedan tog allt det där plötsligt slut. Efter skolan började jag på posten och målade på fritiden och stortrivdes med det. Men brevbäraryrket var tungt och slet på kroppen så sommaren 2001 sa jag upp mig utan att ha en aning om vad jag skulle göra istället.
Efter mycket grubblande kom jag på att jag stortrivts under praktiken på länstidningens lokalredaktion i Sunne i sjuan. För att göra historien kort letade jag upp en ettårig journalistikutbildning och fick våren 2003 praktik på lokaltidningen i Sunne. Samma tidning där jag blivit publicerad som sexåring.
Två år senare fick jag i uppdrag att skriva ett första aprilskämt som skulle publiceras i tidningen. Jag funderade över vad jag skulle hitta på och kom att tänka på att Sunneborna alltid drömt om ett badhus. Och just i denna veva skulle kommunen riva det gamla reningsverket. Där finns det bassänger, och då förstår ni nog vad min historia gick ut på.
I mitt yrke som reporter utgår jag från att skriva utifrån fakta som jag får presenterade för mig. Jag måste hålla mig till sanningen och följa de citat jag får. När jag skrev första april-artikeln kom jag in i en helt ny värld där jag själv fick bestämma över innehåll, fakta och hur kommunalrådet skulle uttala sig. Ja, det var så himla roligt att jag gick raka vägen hem för att skriva en egen historia.
Men…. riktigt så enkelt var det inte. Efter en sida gav jag upp och skrev ingenting på ett helt år. Det var först sommaren 2006 när mitt liv förändrades totalt som jag tog tag i det på allvar. Då, när jag fick en allvarlig kronisk sjukdom … Mer om det i nästa inlägg.