För många år sedan fick jag ett lärarvikariat i svenska på en högstadieskola i Göteborg. Jag har ingen som helst pedagogisk utbildning, men rektorn som anställde mig var uppenbart desperat. Jag hade ju gått skrivarlinje och journalistlinje, så visst skulle jag passa? Jag tackade ja och slängdes rakt in i terminsstarten för en sjundeklass.
Så hur skulle mina första trevande lektioner utformas? Med mitt specialämne så klart: poesi! I min mellanstadieklass hade vi gett oss på både versbundet och fritt diktande, men jag utgick från att denna klass inte testat poesi över huvud taget, för att vara på den säkra sidan. Jag la mig på en extremt låg nivå, tyckte jag, så att ingen elev skulle behöva känna att den misslyckats.
Jag gav eleverna uppgiften att skriva ner tre känslor eller iakttagelser. Kanske en doft eller något de såg omkring sig. Jag lät dem till och med gå ut på skolgården så att de kunde höra fåglar kvittra och höstlöven susa.
Tre ord skulle de skriva ner, men många av eleverna tyckte det var svårt. Antingen förstod de inte uppgiften. Eller så kunde de inte komma på något att skriva ner. Träd. Sol. Trött. Det hade räckt. Jag jobbade inte särskilt länge i deras klass, men min plan med denna uppgift var att de skulle bygga på de tre orden, hitta synonymer och i slutändan ha formulerat en dikt.
Varför är poesi så svårt att förstå sig på? Varför misslyckas många med att formulera fraser som inte är konkret prosatext? Och varför anser många att poesin är otillgänglig och svårbegriplig att ta till sig som läsare? Är den ens formulerad för alla?
Poesins begriplighet har varierat under årtusenden. Poesin har handlat om krig, om kungar, om kärlek, om arbete, om flykt, om kroppen, om orten. Den har varit konkret, den har varit surrealistisk, på rim, på vers och utspridd över sidorna som stänkta fläckar.
En poesiform som rört sig utanför de finare salongerna är estradpoesin. Poetry slam arrangeras på enkla hak och vem som helst kan delta med sina alster. Opublicerade amatörer? Eller kanske passionerade poeter med en seriös framtid inom lyriken?
I vilket fall har estradpoesin och spoken word växt de senaste åren, framför allt bland unga som har en berättelse. De skriver dikter om feminism, genus, rasism, om livet i orten. Tävlingen Ortens bästa poet nådde aldrig kultursidorna men estradpoesin finns där, bubblande för att snart explodera.
Poesins begriplighet har böljat fram och tillbaka under decennierna och 2000-talet är utan tvekan ett enda stort förakt mot metaforer – min egen specialitet. I stället har det vardagliga tagit över. Enkelheten, konkreta betraktelser, åsikter och aforismer. Är det ens emellanåt poesi? Det går inte riktigt i linje med mina egna preferenser, men smaken är som baken (för att använda en klyscha på rim).
Men estradpoesin har lärt mig en sak. Det är åsikterna som står i centrum. Var det kanske den ingången jag skulle erbjudit sjundeklassen på högstadieskolan, under mitt lärarvikariat för 20 år sedan? Var det eleverna som misslyckades eller jag? Varför förakta människors vardag, när vardagen kan bli poesi? Vem är jag att avgöra hur andra människors berättelser ska formuleras?
Slå släpp ut politiken, åsikterna, vreden, kampen och hoppet med hjälp av rhymes och dramatiska armgester! Kanske kan en gammeldags gubbtant som jag få en trevande metafor på köpet.
Ps. Jag hittade just en cykel i en bok av poeten Fredrik Nyberg. Det har ingenting med något att göra. Men det måste nämnas. En svart liten cykel i tunn metalltråd som använts som bokmärke. Är den inte en symbol för två av livets absoluta storheter: bibliotek och klimatvänliga färdmedel? Jo