Det måste varit sommarlovet mellan trean och fyran. Jag låg på en filt i sommarstugans trädgård. Framför mig svävade en människa i mörkblå kappa under ett stort paraply. Det var jättekonstigt. Jag såg upp från boken. Trädgården såg ut som vanligt. Asparna darrade, en fluga surrade och i bortre hörnet av tomten höll min lillasyster och hennes kompis på att bygga en koja med husets badhanddukar och några trädgårdsstolar.
Jag bläddrade i ”Mary Poppins kommer tillbaka”. Det var vanliga pappersblad med vanliga bokstäver. Jag kollade så nära att näsan nuddade pappret. Böckerna från Stadsbiblioteket i Sölvesborg luktade syrligt damm och trygg tystnad. En egen doft som hörde ihop med sommarlov. Inget spår av någon mekanism. Hur gick det till?
Så fort jag började läsa var hon där igen, Mary Poppins. Med paraply, förkläde och kappsäcken som var oändligt stor på insidan. Familjen Banks våning i 1910-talets London var lika verklig som trädgården där jag bevisligen satt kvar. Jag var DÄR. Inuti berättelsen.
Jag hade knäckt läskoden flera år tidigare och det var inte första gången jag försvann in i en text, men det är mitt första tydliga minne av att jag märkte när det hände.
Läs- och skrivförmåga är viktiga beståndsdelar i demokratin, den vi jobbar med tillsammans. Varje dag. Hela tiden.
Grejer som ordförråd, kommunikation, kunskap, analysförmåga, kritiskt tänkande, tillgång till historiens erfarenheter och tusen andra saker behövs för att man ska ta sig fram i ett komplext samhälle och en värld som förändras.
Men när jag hör rapporter om barn som går ut skolan utan att kunna läsa ordentligt tänker jag inte på alla dessa nyttiga och viktiga saker. Jag tänker ”stackars mugglarbarn”. Ska de gå genom livet utan att få vara med om sann magi?
Jag får veta att jag sjåpar mig i onödan. Då känner jag mig som om jag är 190 år och övervuxen med mossa. ”Berättelser får de i alla fall”, hör jag lite mullrigt genom mossan. Jag får veta att det finns ju tv-serier och appar och paddor och poddar och allt vad det är – det är bara jag som inte fattar den nya tiden.
Djupt inne i mossan tänker jag att det är ju inte alls samma sak. Fast det är inte alltid jag säger det. Det finns gränser för hur gammal och bakåtsträvande jag vill verka. Och helt inskränkt är jag inte.
Jag inser att algoritmer, elektronik, film och skådespelare – det är jättefint alltihop. Det kan användas till stor konst. (Som av en händelse brukar det finnas ett skrivet manus i botten av det där miljonprojektet och någon som har sett en värld öppna sig när den läst manuset av bokstäver.)
Jag inser att vissa hellre satsar på exempelvis hockey när det ska väljas träning. Läsflyt uppstår efter många timmars övningsläsning och bokstavstraggel. Ungefär lika kul som armhävningar när allt man vill är att spela och man hinner inte allt.
Jag inser också att alla inte kan ha romanläsning som livspassion. (Märkligt nog.)
Men jag tycker ÄNDÅ synd om barn som inte får vara med om att nöjesläsa. Alla borde någon gång få uppleva hur en bok öppnar sig och släpper in en i själva sagan, på riktigt.
Ni får säga vad ni vill om poddar och appar. Om hjärnforskning och algoritmer och AI och att allt blir bättre om det är digitalt.
Jag framhärdar: När man sitter på en vanlig soffa i ett vanligt rum och vet att det bara är papper med bokstäver man har framför sig – och ändå är med om en hel värld.
Det är magi.
