Några av mina bästa vänner levde för flera hundra år sedan och inte ens då – eftersom de är huvudpersoner i böcker och inte människor av kött och blod. Det hindrar inte att min relation till dem ibland är mer levande och utvecklande än till många av mina samtida medmänniskor.
Länge trodde jag att jag var ensam om denna störning men för några år sedan råkade jag på en bok med titeln ”Mina hjältinnor” av Samantha Ellis. Den har undertiteln ”Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket”.
Det finns fler! Det inte bara jag som går omkring och smågrälar på romanfigurer som beter sig destruktivt och som gråter när folk i böcker dör. Inte bara jag som har lärt några av livets viktigaste läxor av förebilder som består av bokstäver.

”Mina hjältinnor” är en självbiografi utifrån romaner som författaren har läst och romanpersoner hon har engagerat sig i under olika perioder av livet.
Samantha Ellis är dramatiker och författare med engelsk-judisk-irakiskt påbrå. Hon har en helt annan bakgrund än jag och tillhör en annan generation och lever ett helt annat sorts liv men vi har en hel hög gemensamma bekanta. Anne på Grönkulla, Scarlett O’Hara, Ester Greenwood, Elisabeth Bennet, Den lilla sjöfungfrun och många andra.
Listan i hennes bok innehåller både litterära tungviktare (som klassikerklassikern Jane Eyre) och lågrankad underhållning (glamouröst tantsnusk som Lace och Dockornas dal).
Hela boken ”Mina hjältinnor” är som en bokcirkel. En som inte spårar ur, utan fortsätter att handla om böcker även efter de fem första träffarna. Och som just därför handlar om hela livet.
Ellis och jag uppfattar vissa huvudpersoner helt olika. Om annat har vi en förbluffande samsyn för att vara från så olika världar.
Nu går jag här och grunnar över vilka läsupplevelser som hade kunnat berätta min livshistoria. Det är knepigt, för listan ändrar sig hela tiden. Men en vet jag som kommer att vara med. En trogen vän som följt mig under många år. Kristin.
Sigrid Undset fick nobelpriset för sina romaner om Kristin Lavransdotter. En skildring av en kvinnas liv på 1300-talet.

En sån där märklig bok som står i bokhyllan och vänder ryggen till och ser likadan ut dag efter dag, men som har ändrat sig när man läser om den.
Första gången jag träffade Kristin var jag 28. Jag slukade den första delen, ”Kransen”, som en romantisk kärlekshistoria mellan Kristin och Erlend och sedan läste jag allt mer pliktskyldigt i del 2, ”Husfrun” och del 3, ”Korset”, där Kristin är gift och mor och blir äldre och får allt fler bekymmer av både handfast och existentiellt slag.
När jag läste om böckerna 15 år senare hade berättelsen blivit en skildring av en stark kvinna under medeltiden. Erlend kunde man i stort sett bortse från, han fladdrade ju bara omkring. Jag försökte påtala det för Kristin men hon var ju irriterande betuttad och lyssnade inte nämnvärt. Däremot hejade jag på Kristins förvandling från omhuldad stormannadotter till resolut husfru och fascinerades av de kulturhistoriska detaljerna och gestaltningen av den sociala hierarkin i medeltidsskildringen. Efter den omläsningen har museibesök varit intressantare och historiska texter begripligare. Tack vare den har jag fått många uppslag till reportage med historiskt tema där jag tidigare bara såg en skylt med ordet ”fornlämning”.
På Bokmässan 2016 träffade jag på nyöversättningen av Gunbritt Sundström. Den envisades med att följa med mig hem och nu mötte jag Kristin Lavransdotter en tredje gång. Det var som att möta en gammal vän. En av de där sällsynta som man verkligen kan prata med om allt.
Böckerna om Kristins liv har blivit en riktigt stor text om livet, döden, Gud, skuld, försoning och hopp. Låt vara i medeltidsmiljö, men temat är tidlöst.
Det är lite för tidigt att läsa om trilogin nu, men om fem år är det nog dags för återträff. Jag är nyfiken på vad det då har blivit av oss. Mig och Kristin.

Mina boktips är alltså:

Mina hjältinnor – Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket
Av Samantha Ellis

Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Norstedts förlag
Romantrilogin består av böckerna:
Kransen
Husfrun
Korset