När jag var liten tillbringade mina syskon och jag hela somrarna tillsammans med farmor i hennes sommarhus. Det var ett sommarparadis med skog och strand och gräs och en varm trätrappa – ja, och så regnade det ju ibland. Då brukade jag oftast sitta i nåt hörn och läsa, ibland böcker jag hade med mig men oftast sånt som fanns i hyllorna.
Det fanns ganska många varianter av ”Folkskolans läsebok” i hyllorna. Både farfar och farmor hade varit folkskollärare, och det präglade väl en del av farmors sätt att umgås med barnbarnen (grekisk mytologi, berättelser ur Svenskarna och deras hövdingar av Heidenstam samt den utmanande leken ”multiplikationstabellen” var stående inslag i samvaron). En hel del av det som stod i läseboken bläddrade jag bara förbi – det var urtrista historier tyckte jag, eller fåniga verser. Men ibland slog det till, och jag fångades helt och fullt. En berättelse som satte sig djupt var den om morbror Ruben. Den var ju mitt i prick! Precis så där kände jag igen att det kunde vara, att vuxna använde sig av ganska lättköpta knep för att få ungarna omkring att göra på ett visst sätt: ”sedelärande berättelser” om hur det minsann kunde gå illa om man gjorde som NN eftersom det då… Jag funderade också en del över det där med ideal, och särskilt de ouppnåeliga idealen. Ingen kunde ju bli som morbror Ruben (trots att han i berättelsen egentligen inte hunnit bli nåt särskilt, mer än förkyld och död som liten pojke).
En annan berättelse som jag kunde läsa om och om igen var den om fågel Rödbröst. Jag var inte särskilt religiöst bevandrad och hade inte något kristligt med mig hemifrån – men berättelsen om den lilla grå fågeln som till slut fick ett så viktigt uppdrag vid Jesu kors tyckte jag var oändligt gripande.
Inte la jag märke till att just de där berättelserna hade en och samma författare: Selma Lagerlöf. Men jag visste att farmor höll just henne särskilt högt (till skillnad från pappa som hyllade Strindberg och tyckte att Lagerlöf var jolmig). Och nu tänker jag att det verkligen inte var någon händelse att just Lagerlöfs berättelser slog an en ton i det sommarläsande barnet, och inte heller att folkskollärarfarmorn höll Lagerlöf så högt. Tänk att, som Lagerlöf, kunna skriva för alla åldrar! Tänk att som läsare få välkomnas in i hennes berättaruniversum av äventyr och kärlek och spänning och människokännedom! Tänk att som lärare veta att det finns en författare som skriver om de existentiella frågorna på ett sätt som skapar både känsla och tanke! Därför är jag också så särskilt glad över att det finns en lättläst biografi över Selma Lagerlöf – den som Annelie Drewsen och Cilla Dalén skrivit – så att många kan läsa mer om henne, för att kanske också läsa ännu mer av henne.
För den som nu vill läsa lite Lagerlöf men inte vet vad, kan jag varmt rekommendera novellerna. Använd gärna den förnämliga Litteraturbankens urval av Lagerlöfnoveller – men ta inte nån särskild notis om åldersangivelserna. Hon skrev ju för alla åldrar! Och varför inte börja med den om morbror Ruben?