Dynamit och stiliga priser – det är vad jag tänker på när jag hör namnet Nobel. Mest tänker jag, som läsare och svensklärare, på litteraturpriset, men det är klar att jag fascineras av de andra prisen och pristagarna också. Dessa upptäckter och insikter!
Men jag hade inte tänkt så mycket på de olika prisen och hur de hänger ihop, inte förrän jag läste mer om Alfred Nobel i Cilla Daléns och Annelie Drewsens biografi om honom. Plötsligt kunde jag se hur prisen faktiskt också hänger nära samman med personen Alfred Nobel, inte bara för att han var hiskeligt rik och kanske ville göra sitt namn förknippat med annat än krevader och förstörelse. Nyfikenheten, sjukligheten (eller kanske hypokondrin), språkkunskaperna, resandet, litteraturintresset, fredstankarna… de olika prisen liksom förenas i Nobels personliga intressen och förutsättningar, och tillsammans kan de bli ”för mänskligheten den största nytta”.
Nytta är ju dock ett ganska besvärligt begrepp. Ibland blir det ett väldigt handfast och nästan lite inskränkt begrepp. Som om nyttighet alltid stode att omedelbart omsätta i praktik. Men så är det nog inte, egentligen.
Jag tänker till exempel på pristagaren Svetlana Aleksijevitj. Det första jag läste av henne var Bön för Tjernobyl. Den var alldeles omtumlande. Dels naturligtvis på grund av det fasansfulla innehållet, alla människoöden som kärnkraftshaveriet påverkade, all död, förstörelse och smärta. Men också just för att i allt det stora, förfärliga och extraordinära blev också vanliga, mycket små och mycket mänskliga röster hörda genom den känsliga och stillsamma texten. Möten med enskilda människor gör att det stora och oöverskådliga får form, färg, röst, känsla.
Aleksijevitj texter om Tjernobyl har fått ny aktualitet genom den hyllade HBO-serien Chernobyl. Hennes arbete nämns inte där, vilket väl är rätt märkligt när nu så mycket av det som beskrivs finns just i hennes texter, men serien kan kanske bli en påminnelse om att plocka fram Bön för Tjernobyl ur bokhyllan, på biblioteket eller i ljudboksarkivet? Aleksijevitj skriver med ett enkelt och omedelbart tilltal, det är lätt att läsa trots att innehållet är svårt och många gånger oändligt sorgligt. Jag har ett tips: börja med att titta på novellfilmen The Door och läs sedan den korta text som filmen gestaltar: En monolog om ett helt liv skrivet på en dörr ur just Bön för Tjernobyl.
Jag tänker att Aleksijevitj är en av de där författarna som sätter fingret på mänsklighetens svaghet och storhet på en gång: på maktfullkomlighet, utnyttjande, okunskap och dårskap men också på hjältemod, uthållighet, generositet och försöken att trots allt få världen att fungera. Författare som Aleksijevitj kan kanske få oss att se oss mer som vi är, vi människor, och få oss att se när strukturer och sammanhang blir omänskliga? Det är väl om något att göra ”mänskligheten den största nytta” – precis som han ville, den gode Alfred. Vilken tur att han också var intresserad av litteratur, så att vi fått pristagare som Aleksijevitj.