Glittret på vattnet kittlar mina ögon likt små ömtåliga diamanter. Vidderna av grönt breder ut sig och möter det mörka havet och den svagt blå himlen i horisonten. Träden sträcker sina taniga armar mot solen.
Endast blåsten och kvittret från min dotter och lillkusinen som skuttar på var sin sida om mig fyller mina öron. B
ara vi. Och naturen. Inga måsten. Hela påsklovet ligger framför oss. Alla uppdrag är slutförda och imorgon kommer pappa och storebror. Jag fylls av en obeskrivlig tacksamhet över att kunna vara på denna plats med dessa två precis just nu.
Ändå, trots att jag vill vara här och nu, åker telefonen upp ur jeansens bakficka när den plingar till. Varför jag ens har med mig mobilen till golfbanan är ett mysterium. Golf tål inte telefonsamtal. Både den och dottern kräver min fulla uppmärksamhet.
Det har kommit ett mail från mitt förlag.
Ämnesraden lyder: Gästbloggare på bokcirklar.se
Nyfikenheten tar över och jag måste läsa mer. Nu. Men vi har nått ett nytt hål och det är långt. Ett par fem. Det kräver ett riktigt bra utslag. Jag drämmer till bollen. Den tar ett förskräck hopp fram. Det ser ut som att den hånler åt mig. Mina tankar har flugit åt ett annat håll.
Dotterns tystnad säger allt. När det är hennes tur att slå passar jag på att läsa resten av mailet.
Det finns tydligen en möjlighet att blogga under en två-veckorsperiod på Bokcirklar.se. Mitt hjärta pickar. Tankarna rusar. Vad roligt. Vad spännande. Vad svårt. Hinner jag?
Dottern avbryter mina tankar och hennes anklagande ögon möter mina.
Jag missade hennes fantastiskt raka och långa utslag. Mobilen landar åter i min bakficka. Vi börjar gå och jag njuter åter av den friska luften i mina lungor. Försöker rikta min fulla uppmärksamhet mot dottern, golfen, naturen och lillkusinen.
Men det bränner i bakfickan. Som en alkoholist tar sitt glas i smyg plockar jag upp mobilen när dottern skuttar före.
Utan att jag hinner läsa resten av mailet svarar jag på det.
”Intresserad”. Smiley.
Svaret kommer snabbt.
”Kul. Vi återkommer.”
Resten av golfrundan låter jag mobilen ligga i bakfickan, men golfen går åt skogen, mina tankar är riktade någon helt annanstans.
När jag landar hemma vid datorn med hettande röda kinder och en kopp te har förlaget svarat att jag var först till kvarn. Icke förvånande. Tydligen ska det bloggas redan nu på måndag.
När jag loggat in på Bokcirklar.se och läst några av de andra gästbloggarna får jag kalla fötter. Alla ser så seriösa ut. Duktiga. Kulturmänniskor. Ska jag verkligen…? Kan jag verkligen…?
Jag som ”bara” gett ut en bok. Är precis i början av något jag kanske kan kalla författarskap. Vad har jag att komma med?
Kanske just det tänker jag och ser ut över den blå skånska skymningen som börjar lägga sig utanför fönstret
Mitt perspektiv på att vara en som skriver och försöker nå ut bland alla andra skrivande och läsande personer. Skrivandes våndor. Glädjen i att skriva. Det kan inte vara så svårt. Jag ska bara skriva fyra texter. Det är ju vad jag älskar att göra. Skriva ner mina betraktelser.
Dottern ropar.
Hon har tänt ljus och lagt ut spelkorten. Jag slår igen datorn, sätter mig i soffan och funderar på vad jag ska blogga om samtidigt som jag lägger ut det första kortet. Kanske ska det handla om just det. Svårigheten att vara här och nu samtidigt som tankarna rusar och är någon annanstans. I en annan värld. I skrivvärlden.