Ny gästbloggare!
Christina Kall är litteraturvetare och arbetar som litteraturutvecklare på Region Halland samt är verksam som kritiker.
”Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans”. Så börjar Carson McCullers roman Hjärtat jagar allena (The Heart is a Lonely Hunter) som utspelar sig i en amerikansk småstad i Södern, utgiven 1940 och skriven av den då blott 23-åriga Carson McCullers. En mening och en bok som skulle göra henne mycket känd. Människor skulle förundras över att en så ung människa kunde beskriva livet så innerligt. Vad säger den meningen oss? Vi tittar på den igen: den slår fast
undantaget – i staden fanns två dövstumma.
Det är inget ovanligt att en romantext börjar med ett undantag, något måste motivera den räcka av ord som följer, det bläck som ska ödslas, de många bladens strävhet som otaliga händer ska vilja röra vid, lukten av papper och det som komma skall; platsen, dess människor, relationerna dem emellan och deras egensinnigheter. Undantagen. Fullt rimliga undantag, men ändå – undantag. Tänk första orden i Charlotte Brontёs Jane Eyre: ”Det var omöjligt att gå någon promenad den dagen” eller första meningen i Patrick Modianos Nätternas gräs: ”Ändå drömde jag inte”, eller varför inte Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd: ”Ikväll badar mor” eller Elizabeth Strouts: ”En gång för många år sedan var jag tvungen att vistas på sjukhus i nio veckor” i Mitt namn är Lucy Burton.
Dövstumma alltså. Undantaget är att inte kunna göra sig hörd eller höra i en värld där de allra flesta dagligen låter stämbanden vibrera och läpparna forma stavelser som ljuder ur munnen och blir till ord vars innehållsmässiga betydelse andra verifierar i det ögonblick då de ger ungefär samma mening åt dessa ord som den som uttalade dem avsåg. Men de första orden i Carson McCullers roman Hjärtat jagar allena ringar inte endast i en enda slagkraftig mening in undantaget – meningen bär inte bara på avvikelsen, det särpräglade och det utanförskap som man kan föreställa sig följer av det, den handlar inte bara om exkludering utan också om tillhörighet och gemenskap då den låter oss förstå att det fanns människor i den lilla staden som var dövstumma, och inte en utan två.
Ett är ett ensamt tal men två är det inte – och de här två var alltid tillsammans.
I alla fall i inledningen till Carson McCullers roman. Undantaget, det särskilda, särlingen om man så vill, tillhör lagen om nödvändighet, det som gör att livet inte stelnar, inte enbart blir till en fråga om form. Försök inte bota mig från alltings allvar, det är förödande för en författare – någonting liknande skrev Carson McCullers en gång i ett brev till en psykiatriker. Som om hon ville säga: ta inte död på det särpräglade, det som särskiljer – undantaget – det som i slutändan liksom allting annat dödar (Oh my god, I think I’m dying), för då dör både romanen och livet.