Avsnitt ett
Följande text är påhittad och helt byggd på mina egna åsikter.
Karaktärerna är skapade med kärlek och inspiration från mina möten med elever och lärare, men ingen karaktär är helt trogen till bara en person utan snarare en mix av olika människor jag mött.
Kommunen Pölbo, partiet och den statistik som förekommer i texten är självklart helt påhittad.
Den Unga Naiva Idealisten frilansar som scenpoet. Det är ett jobb som passa unga naiva idealister. Först och främst eftersom unga människor sällan har några större utgifter och en poet oftast inte har några större inkomster. Även naivitet gör sig bra i denna bransch eftersom det krävs en viss blåögdhet för att ens kunna föreställa sig att det går att jobba som poet. Och det finns väl inte någon bättre motivation än idealism när man gör något som ingen annan trodde var möjligt. Så Den Unga Naiva Idealisten jobbar som poet, hon passar som det och hon trivs oftast med det.
Att frilansa som scenpoet kräver självklart kreativitet, både i utövandet av sitt yrke men också i skapandet av sitt yrke. Ni kanske blir förvånade – men platsbanken dräller inte av annonser som söker poeter. Därför får man som poet ofta skapa sitt eget jobb och jobba med sådant som i första hand kanske inte är ens faktiska intresse. Ett exempel på ett sådant jobb är att hålla workshop för sjundeklassare i Pölbos kommun.
Den Unga Naiva Idealistens vänner fann det en aningen roande att hon skulle till just Pölbo av alla ställen. Kommunen hade varit på allas läppar efter höstens val, eftersom det främlingsfientliga partiet Sverigemoderaterna hade fått över 50 % av rösterna i kommunvalet.
Den unga idealistens far fann det snarare oroande och erbjöd sig att följa med som livvakt. Den Naiva Idealisten avböjde, hon var ju trots allt en naiv idealist.
För att ta sig till Pölbo från Malmö kan man ta buss 9 från Värnhem. Den tar exakt 38 minuter. Vid Pölbos bussterminal står en gris i plåt, Pölbos stolthet inom gatukonsten. Grisen blickar mot centrum. I centrum finns tre loppisar och en kvarn. De tre loppisarna öppnar klockan 13.00 varje onsdag och stänger fyra timmar senare. Kvarnen är nog stängd för evigt.
Den Unga Naiva Idealisten följde plåtgrisens blick och gick mot centrum, förbi Röda Korsets loppis, hon följde huvudvägen förbi ett kafé, en pizzeria, klädbutiker och kiosker. Det finns ändå lite liv i Pölbo, tänkte hon uppsluppet. Det påminde om stadskärnan i Laholm, hennes egen hemkommun. Så småningom kom hon förbi centrum och tog till vänster mot skolan. Det var lätt att hitta dit, men svårare att hitta rätt lärare och klassrum. De ansvariga på skolan hade inte svarat på hennes mejl, men kultursamordnaren hade försäkrat henne om att de visste om att hon skulle komma. Den Unga Naiva Idealisten var inte särskilt orolig, hon var van. Och så var hon ju också naiv.
Så småningom hittade hon sjundeklassarnas klassrum och i det också deras lärare. Han var kort och tjock och bar en t-tröja med ett Sagan om ringen-citat med en twist ”You shall not pass (the exam)!” Han presenterade sig på en bred skånska som passade hans töntiga, men ändå charmiga lärarhumor.
”Jao hallå, det är jag som är Beppe!”
Den Unga Naiva Idealisten kände instinktivt att hon gillade honom.
Kort därefter kom även klassens andra lärare ut och hälsade. En medelålders kvinna med strikt uppsyn och glasögonen balanserande på nästippen.
”Gunilla,” sa hon kort.
Den Unga Naiva Idealisten kände instinktivt att hon ogillade henne.
De två lärarna hjälpte henne koppla in datorn i projektorn för att kunna visa den klassiska powerpointen och de svarade någorlunda utförligt på hennes standardfrågor. ”Är det någon i klassen som inte pratar svenska? Någon med nedsatt hörsel? Något annat jag behöver veta?”
Det fanns en kille som inte kunde prata svenska, Reza. Han kom från Afghanistan, satt alltid längst fram och fick hjälp av Uffe – en pensionerad lärare som dessutom var före detta militär. Den Unga Naiva Idealisten kände instinktivt misstänksamhet mot Uffe. Hon var ju trots allt pacifist.
Det fanns ingen med nedsatt hörsel.
”Fast man skulle kunna tro det ibland, när de inte lyssnar. Typ när de får läxor! Höhö…” skrattade Beppe. Den Unga Idealisten log artigt, Gunilla log inte alls.
Det fanns däremot något hon behövde veta.
”Det är en pratglad klass, mycket pratglad, nästan lite för pratglad, ja du vet säkert hur det kan vara. Och så har vi ju Oskar … eh … Oskar kan vara lite svår. Om man tar honom på rätt sätt är han trevlig, men om han inte gillar dig kommer du märka det. Oftast bara stormar han ut i så fall. Han är lätt att känna igen. Han har lite udda stil, linnen mitt i vintern och sådär. Du kommer fatta vem han är.”
Den Unga Naiva Idealisten sa åt Beppe att inte oroa sig, trots att hon kände klumpen av nervositet hopa sig i magen. Samtidigt log hon inombords åt att en ”udda stil” i Pölbo var att ha på sig linne på vintern.
Uffe kom innan eleverna. Han hade ett fast handslag, snälla ögon och tyckte om att prata. Innan hela klassen hade dykt upp fick Idealisten höra att han minsann inte bara varit militär, nej han hade jobbat som lärare också, och rektor. Planen var hela tiden att bli rektor. Det där med militären – det bara blev så. Idealistens misstänksamhet började avta, även om den inte helt hunnit lägga sig.
När Oskar släntrande in förstod hon direkt vad Beppe hade menat – ett nätlinne och trasiga jeans var kanske inget den övriga befolkningen i Pölbo brukade ha på sig på vintern. Oskars hår var ljust, så ljust att det knappt syntes. Det var något i hans blick som vittnade om att han ständigt var på sin vakt. Han påminde om någon. Den Unga Naiva Idealisten kunde bara inte sätta fingret på vem. Oskar satte sig i vänstra hörnet, själv.
Den afghanska killen, Reza, satte sig längst fram med blicken vänd framåt. Det var dock tydligt att han var väldigt medveten om sina klasskompisar. Hans ögon stirrade framåt, men det var som om hela hans väsen var fäst vid vad som försiggick bakom honom. Uffe satte sig bredvid honom och till Idealistens förvåning slappnade Reza av något.
Bakom honom tornade klassen upp sig som ett tjugohövdat monster. Precis innan workshopen gick igång bruka Idealisten få lite smått panik och föreställa sig att hela klassen skulle sluka henne levande, självklart på ett helt själsligt plan, men det gjorde inte saken bättre. Fyra tjejer satt i mitten och pratade högljutt, skrattade och kastade menande blickar åt alla håll. Idealisten började osökt tänka på alfahonorna i en vargflock och klumpen av nervositet växte.
”Det kanske är dags att sätta igång, vi har ju ett pressat tidsschema idag,” sa Gunilla och petade upp sina glasögonen. Beppe instämde med en brinnande entusiasm och sprang fram för att presentera Den Unga Naiva Idealisten. Till hennes glädje tystnade klassen och såg ändå lite förväntansfulla ut. Det var dags att göra entré.