Mitt sista inlägg här på Bokbloggar blir ett boktips, nej två.
Först och främst: förra årets viktigaste norska bok. Eller decenniets viktigaste nordiska bok, om man så vill. Jag pratar om Inger Bråtveits roman Dette er også vatn. Boken kallas för en hybridroman, och det säger något om formen, som kryssar mellan essä och poetisk prosa.
Men vad är det med Bråtveit som gör att allt hon skriver känns sant? Som om det inte fanns något att tillägga när man läst henne, förutom kanske att man borde kasta sig ut i havet för att kyla av huvudet och tankarna. För att få det som texten satt i rullning att stillna.
Dette er også vatn tar sig an världen, moderskapet och det skrivande varat på ett sätt som inte påminner om något jag tidigare läst. När Bråtveit skriver om det politiska, som om Dubravka Ugrešic, är det som om Balkan öppnas för mig, inifrån kroppen.
Det är starkt och det är hoppfullt – just för att Bråtveit aldrig någonsin väjer för det svåra i tillvaron, som sjukdom och död, men besitter den märkvärdiga förmågan att göra saker hela igen, genom att skriva om dem. Ofta går tankarna till Herta Müller och hennes skoningslöst vackra prosa.
Läs själva, boken ges ut av det norska förlaget Oktober, och nynorska är nästan som svenska!
Inger Bråtveit om Dubravka Ugrešic
Mitt andra boktips är en helt nyutkommen bok: Utom sig heter den, och den är skriven av Sasha Marianna Salzmann. Den är en både vacker och skärande stark roman.
Jag tyckte att Jenny Aschenbrenners recension i SvD sa allt jag skulle vilja säga om den boken (och mer därtill) så jag rekommendera er alla att läsa den texten – och självklart även boken.
