En gång fick jag frågan varför jag så ofta återvänt till Wien, både i mitt skrivande och i verkligheten. Den gången kunde jag inte svara, men valde att citera den här dikten av Karin Boye istället:

För mig säger den dikten allt om förälskelse och om att kanske aldrig komma det eller den man längtar efter nära.

(Bilden har jag lånat jag av norska Forlaget Oktober, där jag och Inger Bråtveit skrev “Loveprosjekt” 2009 – en tvåspråkig lyrisk dialog där vi ville undersöka hur det är möjligt att skriva om just kärlek idag. Den som vill kan läsa mer om den boken här)

Om Karin Boye tänker jag att hennes röst ständigt är många av oss nära. Även om hon skrev sina sista dikter på 1940-talet fortsätter de att ljuda på ett sällan skådat slag.

I min nya roman “Au pair” återvänder jag flera gånger till just Boye. Jaget i boken, den unga Cecilia, är (såklart) såld på poesi, men Boyes träd och knoppar flimrar även förbi i andra sammanhang som här, när det handlar om gymnasieklassen uppe i norr, som precis tagit studenten:

“Nu ska vi splittras. Flytta till Paris, Nice, Marseille,
Umeå, Madrid och San Francisco.
Vi ska inte ut i världen, vi är världen.
Våra kroppar: som knopparna hos Karin Boye.
På bristningsgränsen, orörda.”

Jag har märkt att Karin Boye ibland verkar betraktas som en ungdomens poet, men många är vi som haft och har behållning av henne som vuxen. Vad det är då med Boyes poetiska röst? Det är som om hon inte förställer sig, tänker jag, utan som om hon talade och fortsätter att tala fritt ur hjärtat – oberoende av tid och rum.