Jag har arbetat med språkcaféer på flera bibliotek och det kan vara så himla roligt och det kan vara så fruktansvärt svårt ibland. Behovet är stort hos så många ju, att bara få träffas och prata svenska tillsammans, träna språket. Men vad ska en prata om? Alltså jag har haft träffar där vi haft hur kul som helst och bara pratat på, och jag har haft träffar som jag velat rymma från när allt har blivit fel och jag klandrat mig själv för att vara dåligt förberedd eller fel ute osv.
Det har ju också varit en strävan att skapa ett jämlikt sammanhang, att prata tillsammans, ja bara det att alla ska få rum att prata, om sånt som vi alla kan relatera till på något sätt. Att det liksom ska bli prat på riktigt, allvarligt ibland och med humor. Skrattet är så bra ju, det som binder ihop och liksom förlöser svårigheter. De bästa träffarna för mig är när jag ser mig i spegeln efteråt och är alldeles varm och röd om kinderna. Och har skrattat.
Vi började med språkkaféer på Kronan bibliotek förra vintern, jag och en kollega. Jag hade hittat en kortlek som jag ville prova, More Than One Story eller Mer än en berättelse. En kortlek där det på varje kort finns en uppmaning; beskriv en plats där du bodde som barn, berätta om en överraskning, berätta om något som gjort dig glad osv. När vi hade träffarna fick alla dra varsitt kort, sen fick var och en berätta och vi andra lyssna och hjälpa till lite när orden inte räckte och efteråt ställa frågor till den som berättade. Det blev så väldigt bra. Det blev samtal på riktigt och de (vi) som var med kunde välja att vara personliga och nära i sitt (vårt) berättande eller bara prata om saker och ting lite mer på ytan. Någon berättade om att tappa sin vante på bussen, någon annan om att sakna sin mamma, någon om kärlek vid första ögonkastet på en gata i Mogadishu, flera berättade om resan över havet i gummibåt.
Det fanns en stor lust att berätta, att dela med sig. Det var ganska överväldigande. Och alltså alla historier. Vi behöver det tror jag, sitta ned och berätta tillsammans, liksom se varandra på riktigt.
Kortleken gav lite utrymme för det.
Jag heter Marie Eriksdotter och arbetar som biblioteksföreståndare på Kronan bibliotek i Trollhättan; här har vi fokus på språkutvecklande aktiviteter, inkludering och nyfikenhet. Vi utsågs till Årets bibliotek 2018 av DIK.
Mina tidigare bibliotekserfarenheter kommer från bland annat Vänersborg och Botkyrka; jag har jobbat som barnbibliotekarie, fängelsebibliotekarie, uppsökande och med programverksamhet, allt möjligt. Hela tiden har det som brukar kallas mångspråksverksamhet varit min röda tråd; mitt engagemang och min strävan har varit att alla ska ha möjlighet att ta del i biblioteket och att allas röster ska få möjlighet att höras.
Snart tillträder jag en ny tjänst, som bibliotekskonsulent med inriktning mångspråk och media på Kultur i Väst i Göteborg. Det blir spännande att få arbeta med biblioteksutveckling på ett nytt och annorlunda sätt framöver. Samtidigt lämnar jag en del av mitt hjärta på Kronan, ett helt fantastiskt hus som jag är så glad att få ha varit en del av under några år.