The skin is faster than the word.
– Brian Massumi
Minusgraderna har kommit till Berlin. Och molnen som kortar dagarna.
Jag lindar halsduken två varv runt halsen och går bara sträckorna mellan tunnelbanan och dit jag ska, det är för kallt för promenader över Tempelhof Feld. You need gloves, jag står i R:s hall och han tar på mig två stora handskar, you need a hat och han tar på mig sin gröna stickade mössa. Den sortens omsorg. Köpa butter croissants på bageriet nedanför, spendera morgonen med att läsa nyheter, sen förbereda inför allt som måste göras. Inte mycket tid till paus, till eftertanke, till att skriva. Befinna sig i det pågående, i det oavslutade. Den här veckan har jag både vernissage för en utställning och release för en tidskrift jag är redaktör för.
Jag tog med mig två flyttlådor med böcker till Berlin, det var det som fick plats i bilen. Jag bryr mig inte om vilka kläder jag har med mig när jag flyttar, men det finns böcker jag inte kan leva utan. Ni vet de böckerna man aldrig blir färdig med, som man fortsätter att återvända till, som man måste ha nära sig för att slå upp ett citat så fort man behöver? Nu står böckerna på golvet i mitt rum eftersom jag fortfarande inte har köpt en bokhylla. Det är böcker av Sara Ahmed, bell hooks, Karin Johannisson, Nina Bouraoui. Claudia Rankine, Angela Davis. Anne Carson, Clarice Lispector. Så många hjältinnor att fråga om råd när tvivel uppstår, som fortsätter att utbilda mig inom begär och motstånd.
Nyligen avslutade jag en kurs i Praktisk kunskap för professorn Ingela Josefson. Vi var en grupp konstnärer inom olika discipliner som läste, samtalade och skrev tillsammans. Kursen anordnades på Transit Kulturinkubators kontor på Konstfack i Stockholm och pågick sporadiskt under ett år. Praktisk kunskap, eller tyst kunskap, eller görandets kunskap, syftar till den kunskap vi inte kan läsa oss till. Den kunskap som ligger utanför teorin och språkets formuleringsförmåga. Den finns i affekter, reaktioner, intuition. Det är en kunskap som uppstår i praxis, i själva handlandet. I erfarenhet. Här uppmärksammas kroppen som viktig kunskapsbärare.
Under kursens gång skrev vi varsin essä med utgångspunkt ur ett dilemma som uppstått i vår konstnärliga praktik. Det var en känsla av frihet att få prata om sin praktik utifrån dessa nya kunskapstermer.
Under mina år på författarutbildningar (Biskops Arnö samt Litterär Gestaltning vid Akademin Valand) kunde jag uppleva att hållningen till litteratur var starkt teoretiskt (poststrukturalistiskt) influerad. Författarutbildningarna var viktiga för mig eftersom jag inte kommer från ett skrivande sammanhang eller från en familj med kulturellt kapital: jag längtade efter att få umgås med andra som älskade litteratur och som skrev. Men jag minns också de gånger jag suttit i klassrummen och känt mig dum för att jag inte har haft koll på teoretiker och filosofer. Och missförstå mig rätt: jag är intresserad av teori och filosofi och jag brinner för att fortsätta lära mig, men det är inte, och kommer aldrig att vara, utgångspunkten för mitt skrivande och läsande. Jag kunde sakna samtal som kretsade kring erfarenhet och kropp i relation till litteratur. Vad bär vi med oss in i en text och vad tar vi med oss därifrån. Hur påverkar våra olika kroppar och erfarenheter sättet vi läser och skriver på. Hur skiljs våra perceptioner åt och hur förbinds dem. Med vilken blick läser vi och vad har format den blicken. Hur är språket en förlängning av kroppen och det den upplevt. Är det överhuvudtaget möjligt att översätta levd erfarenhet till språklig praktik.
Men också: vilken sorts kunskap premieras som kunskap. Kanske, tänker jag nu, är det inte själva teoretiserandet jag har problem med utan vad som utgör grunden för teoretiserandet och synen på kunskap. I synnerhet inom en akademisk kontext.
Sara Ahmed skriver: Det personliga är teoretiskt.
Jag kommer att tänka på litteraturdebatten i Danmark från 2015. Minns ni den? När lingvisten Mette Høeg skrev en debattartikel som kritiserade ett flertal namngivna unga kvinnliga danska författare för att vara ointressanta och navelskådande och lida av flickaktig narcissism. Det var också författare kopplade till den danska författarskolan i Köpenhamn. I en efterföljande intervju med Politiken menar hon att den samtidslitterära diskurs i Danmark som kretsar kring kropp, kön, kvinnlighet och inre känsloliv är för dominerande. Ett påstående som saknar historisk kontext.
Igen: vilka erfarenheter legitimeras som kunskap och passerar som allmängiltiga? Vilka erfarenheter blir provocerande och skapar debatt för att de skrivs från en position som inte har varit den historiskt dominanta?
Ofta tas Karl-Ove Knausgårds självbiografiska Min kamp upp som exempel på litteratur där den personliga erfarenheten får litterär genomslagskraft och anses allmängiltig. I motsats till när unga kvinnliga och ickebinära författare skriver om sina personliga erfarenheter av sexism, rasism, psykisk ohälsa och trans- och queerfobi, där erfarenheten (dvs. kunskapen) ofta reduceras till politisk korrekthet och identitetspolitik (detta begrepp som främst används för att avfärda maktkritik och minoriteters kamp för rättigheter). Att kunna välja vad man ska skriva är ett privilegium inte alla har, det finns erfarenheter som står i vägen för den typen av val. Erfarenheter av våld är ett sådant exempel.
Om vi läser en viss typ av erfarenhet igen och igen blir den en slags igenkännbar sanning. Den legitimeras som kunskap. Därför är också representation inom litteratur viktig, eftersom de erfarenheter som lyfts fram avgör vilken kunskap som anses allmängiltig och vilken kunskap som avvisas och förpassas till periferin. Eller som plötsligt anses dominerande för att den utmanar vår invanda läsakt och erbjuder en annan verklighet än den vi har vant oss vid. Att läsa och skriva genom erfarenhet blir att förstå känslors värde och att uppvärdera dem till kunskap.
Sara Ahmed skriver: Vi måste hålla fast vid de känslor som vi kanske önskar skulle försvinna; som blir påminnelser om allt det som har hänt, det som har fått dig att akta dig från att överhuvudtaget vara.