Skriva.
Jag kan inte.
Ingen kan.
Det måste sägas: vi kan inte.
Och ändå skriver vi.
Ur Att skriva Marguerite Duras
Jag har just släppt min fjärde roman. Den heter Jag ska egentligen inte prata om det här. En fristående uppföljare till min debutroman. Det var aldrig tänkt att det skulle bli en uppföljare. Men det var heller aldrig tänkt att jag skulle bli författare. Eller att jag skulle bo i Halmstad. Eller gifta mig med Magnus storebror.
Jag hade alltså lämnat huvudpersonen Moa i Jag ska egentligen inte jobba här åt sitt öde. Men så kom det sig att jag en blåsig höstkväll befann mig på en anrik teater i en mellanstor svensk stad för att motta ett litteraturpris. Salongen var fullsatt och nedsläckt. Jag stod på den slitna scenen. Bländad av spotlights. Bredvid mig: en litteraturprofessor som ömsom tittade på mig och ömsom på publiken samtidigt som hon pratade med tydlig och självklar stämma. Trots det kunde jag inte uppfatta hennes ord. Jag hade fullt upp med mig själv. Med att se avslappnad ut. Och glad. Och tacksam.
Det var först när hon kom till juryns motivering som jag skärpte hörseln: ”Du är ung men har redan hunnit göra stora insatser i den refraktära andan. Du gestaltar prekariatets utsatthet på ett nytt och modigt sätt…”
När jag mottagit guldramen med diplomet bockade jag djupt, tog mig sedan snabbt ner till de sammetsröda stolsraderna. Så snart prisceremonin var slut rusade jag in på närmaste toalett och googlade de för mig främmande orden: refraktär och prekariat.
På den trånga toaletten, med telefonen i handen och guldramen sammanpressad mellan benen, tänkte jag att detta är en scen, ett bokkapitel, en berättelse.
Där och då bestämde jag mig för att på nytt berätta om Moa. Den här gången skulle hon inte vara ny inom äldreomsorgen. Den här gången skulle hon vara ny i författarbranschen.
Min första romanidé kom till på ett liknande sätt. I en verklig situation. Under morgonrapporten i ett aprikosmålat personalrum på ett äldreboende norr om Stockholm.
”A4 avled i natt, kvart över fyra på morgonen”, sa nattjejen och jag tänkte att det där är en inledningsreplik i en roman. Och så blev det.
Det är verkligheten som får mig att vilja skriva.
Verkligheten är så vacker, bedrövlig, pricksäker, sorglig, galen, magisk, hysterisk, humoristisk att den måste skrivas om. Gång på gång, på gång, på gång.