Otaliga gånger har jag fått frågan. Det finns inget anmärkningsvärt med den. Tvärtom är den berättigad. Det som däremot är märkligt är att jag alltid blir lika ställd när jag ska svara. Därför att jag inte vet. Jag skulle kunna vara Moa. Men jag brukar svara nej. Jag hanterar nämligen mina romankaraktärer som just romankaraktärer. Ibland utsätter jag dem för sådant som jag själv har varit med om. Och det händer att jag lånar dem mina känslor.
”Hur mycket av dig finns i Moa?”
Den frågan är knepigare.
Tänker man sig att jag ska svara i procentenheter?
”Sjuttioåtta procent. Eller kanske trettiotvå.”
Är Moa jag? Frågan förutsätter att jag vet vem jag själv är. Och det vet jag inte riktigt. För mig spelar det ingen roll. Om jag är Moa eller inte.
Det enda jag har kommit fram till när jag har laborerat med verkligheten i romanform är att jag måste svälja min egen fåfänga. En huvudperson får aldrig vara smartare än läsaren. Ett av de första skrivtipsen jag fick när jag startade mitt första bokprojekt. Och är hon ändå smart måste hon ha andra brister som kompenserar. Läsaren vill inte känna sig usel i jämförelse. Läsaren vill på något sätt kunna identifiera sig med huvudpersonen. Och vi är alla osympatiska ibland. Oärliga. Pinsamma. Rädda. Små och ångestfyllda.
”Är Moa i din bok du?”
Nästa gång ska jag svara:
”Om du vill att Moa ska vara jag, så är Moa jag.”