Så här börjar en dikt som jag skrev för cirka trettio år sedan:
Vårdpersonal skriver sällan
särdeles tjocka romaner
Mer ofta pratar de innehåll
i köttgrytor med bananer
För att i nästa stund djupt sjunka ner
i samtal om livets ände
och att vården av mannen som just har dött
fick till följd att banangrytan brändes
De har visdom om sorg, om smärta och närhet
och om vätskor som kommer ur kroppen
som detaljrikt beskrivs till fikat och mumlet
att livet tar slut utan hoppet
I hela mitt vuxna liv har arbetat inom olika typer av vård och jag har också, under den tiden, skrivit ner mina funderingar och analyser av arbetslivet. När jag nu läser ovanstående dikt så förstår jag på ett glasklart vilka övertygelser som ledde fram till att jag skrev boken Ryggen fri -en vårdroman. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att allt för mycket tyckes, skrivs och trycks av människor som är bra på att skriva men inte äger en djup kunskap och förståelse om det de skriver om.
Det var fascinerande att lyssna på alla mina kollegors erfarenheter av vårdarbete och så frustrerande att veta att de inte hade några planer på att skriva ner det i en bok eller i ett filmmanus. De påstod att de var lika frustrerade som jag över att filmer, TV-serier och böcker som gav sig ut för att skildra vården, var skrivna av personer som aldrig satt sin fot inom verksamheten eller möjligtvis sommarjobbet där för flera år sedan.
Så jag kände helt enkelt att det var mitt uppdrag. Jag satte jag mig ner på stadens bibliotek för att i lugn och ro bli en vårdarbetare som skrev en roman med ett inifrånperspektiv. Luften gick ur mig. Jag stirrade på de fulla hyllorna med bokryggar och funderade på varför ytterligare en bok skulle skrivas. Skulle den intressera någon? Hur skulle jag balansera mellan ilska, fakta, en handling som kunde fånga läsaren och inte skrämma bort denne med för mycket fackspråk eller detaljer av sjukdom, död, blod, kräkningar och avföring? Jag blev osäker. Jag hade skrivit många sångtexter och en hel del poesi för poetry-slam-scenen men de nådde bäst fram till folk i muntlig form. På papper var intresset ljummet. Det jag hade författat i mina C- och D-uppsatser inom omvårdnad på olika universitet var det absolut ingen som visade minsta intresse för. Kunde jag bara hitta en väg någonstans mittemellan poesi och akademi så kunde det kanske gå vägen.
Vintern 2015 var boken klar men inget förlag var intresserat. Jag fixade med hjälp av en vän (Mymmel Blomberg) att redigera texten till en tryckbar form och även göra omslagslayout med en målning som jag målat till titeln; Ryggen fri – en vårdroman.
Jag lät trycka boken och sålde snart slut på dessa exemplar. Tre år senare, dvs. i år, var jag klar med uppföljaren; Häcken full – en vårdroman. Den blev en parallellhistoria till den första.
Jag har inte nått ut på den stora marknaden men jag vet att mina böcker inspirerat andra att skriva, öppnat ögonen på folk utan insyn i vården och framförallt känts bra för många vårdarbetare att någon beskriver deras arbetsliv.