”All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk”. Lennart Hellsings formulering är en god utgångspunkt när man funderar över sambandet mellan litteratur och pedagogik. Vilka förväntningar har vi egentligen på böcker som hamnar i klassrum och skolbibliotek? Ska de erbjuda omvälvande läsupplevelser, utmana normer, stärka språkutvecklingen eller gestalta en specifik mänsklig erfarenhet?
När jag fortfarande arbetade som lärare blev jag lycklig när jag hittade en bok som satte fart på min pedagogiska kreativitet. Shaun Tans fantastiska bildroman “Ankomsten” blev till ett helt projekt tillsammans med läraren Katarina Lycken Rüter, där våra elever med helt olika erfarenheter och hemhörighet i det svenska skolsystemet kunde mötas i läsningen. (Hela arbetet dokumenterades på den här bloggen.)
Att “Ankomsten” rymmer så många pedagogiska möjligheter hänger ihop med dess höga konstnärliga kvalitet. Det är en mycket starkt gestaltad berättelse, som griper tag i läsaren och drar med henne in i en värld som både liknar vår egen och som är helt främmande. Och det är precis där – i gränslandet mellan det bekanta och det ännu outforskade – som lärande kan ske. God litteratur och konst tar med läsaren till outforskade och otillgängliga territorier av mänsklig erfarenhet.
Som författare är jag inte lika intresserad av det pedagogiska. Egentligen har jag bara ett syfte som kan sägas vara pedagogiskt: att beröra. Eller med andra ord: att låta läsaren använda sin empatiska förmåga. Jag är övertygad om att vi alla måste träna vår empati under hela livet om vi ska ha en chans att växa till någorlunda inkännande människor. Att läsa är ett sätt att öva sin förmåga att leva sig in i en annan människas existens. Det kan också vara en väg till att förstå sig själv lite bättre.
Nyligen fick jag frågan om att göra en lärarhandledning till min bok “Spring, Amina!” i samband med att den blir inläst av Utbildningsradion till serien Sluka svenska! Det är skådespelerskan Vanna Rosenberg som gör inläsningen, som är lätt dramatiserad med miljöljud. Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att tacka ja. Helst vill jag inte se på mina egna böcker med lärarblicken, utan överlåter hellre åt andra upptäcka eventuella pedagogiska möjligheter. Alla mina lättlästa böcker har dessutom redan lärarhandledningar gjorde av Vilja förlag och Nypon förlag.
Men så funderade jag ett varv till. En inläsning på radio är något annat än en bok. Kunniga radioproducenter och en skådespelerska har satt sin prägel på min berättelse, som delvis är något annat än det var från början. Det kanske gör det lättare att släppa författarperspektivet?
En annan sak som sporrade mig var att jag vet hur svårt det är att hitta bra material för att öva hörförståelsen i svenska som andraspråk. De flesta förlagsproducerade materialen är ganska yxiga, och autentisk radio är ofta alldeles för svår. Men perceptionen är en otroligt viktig del av språkbehärskningen, och ligger till grund för den egna produktionen. Om du inte hör skillnad på bar och par kommer du inte heller att kunna uttala orden rätt.
Därför kommer jag att ägna en del av sommaren åt att lyssna på min egen bok och hitta på övningar till den. Tanken är att göra en handledning som fokuserar på själva lyssnandet och inte bara berättelsen i sig. I höst kan alla som vill lyssna på “Spring, Amina” och de andra böckerna som redan finns i serien Sluka Svenska! Det blir dessutom en inläsning på arabiska, vilket glädjer mig lite extra.