Edith Södergran och Eva Runefelt
Edith Södergran är en av den lyriska modernismens allra viktigaste namn. Vid sin död i förtid 1923 hade hon publicerat fyra dikthäften och var i det närmaste okänd för den läsande allmänheten. Men hennes inflytande växte med tiden. Rabbe Enckell, Gunnar Ekelöf; många är de både rikssvenska och finlandssvenska poeter som sjunger hennes lov. Idag lyser hennes dikter med eldskrift.
Utan att handla
kan jag icke leva,
fjättrad vid lyran skulle jag dö.
Är ock mig lyran det högsta på jorden
bleve jag den trogen,
vore jag icke en flammande själ.
Den som icke med blodiga naglar
bryter sin bräcka i vardagens mur
-må förgås därutanför-
han är ej värd att skåda solen
Villkoret, ur Septemberlyran(1918)
Dikten är daterad september 1918. Den ryska revolutionen hade utplånat familjens förmögenhet, hon bodde nu i Raivola, på Karelska näset, med sin mor, fattig, isolerad och lungsjuk.
Långt senare, 2007, skriver Eva Runefelt, i samlingen I ett förskingrat nu en dikt tillägnad Edith Södergran. Här handlar det inte om samtalande texter utan snarare den sentida poetens försök att frambesvärja en stämning, ett lyriskt tilltal, som på något sätt kan kopplas till Södergrans textvärld. Det är upp till mottagaren att framläsa ett samband. Eller inte; Runefelts text fungerar helt i egen rätt.
Höga c, röd ton
Det finns en stigning
i det snedställda ljus som kommer
om eftermiddagen
En gäckelse att kväll ännu inte
vill
Mörkret ett obitet ostron
inte röra, fört bara höra
Denna stränga skala
uppför och inåt
följs av intets
efterhängsna sockerrand.
Obruten är så denna kväll,
sång!
Sengångaren ibland kallad själ
makar sig väg
Skenet ur den öppna munnen
som jordaxeln
nu hårt slagen
genom det stora fotfästet
Höga c, röda ton
för att kväll ännu inte
vill
Höga c – för Edith Södergran
Håkan Olsson