Efter att jag fick mitt första lättlästa bokmanus antaget började det riktiga arbetet med att göra texten lättläst. Trots att jag hade bra koll på vad som gör en text svår för en andraspråksinlärare, hade jag missat en del annat. Tur att det finns förläggare och redaktörer!

Min förläggare påpekade bland annat min text krävde “en hel del mellanradernaläsning av läsaren” och illustrerade med följande rader:

När det smäller springer man. En gång räddade det hennes liv. Men inte hennes brors.

En van läsare fyller direkt i textens luckor och listar ut vad som har hänt Aminas bror. Läsaren är med och skapar berättelsen. Men i en lättläst text får det inte finnas för mycket tomrum, eftersom det försvårar läsningen.

Lösningen blir att skriva ut det som finns mellan raderna. Så här blev det i den färdiga boken:

När det smäller springer man.

En gång räddare det hennes liv. Det var när hon bodde kvar i Somalia. Hon och hennes bror Ahmed var på väg hem från skolan. De pratade och skrattade.

Då började någon skjuta.

Amina sprang.

Hon klarade sig, men det gjorde inte hennes bror. Han dog.

Bilden av Ahmed dyker upp i huvudet. Hennes älskade storebror.

Nu är han död. Han och många andra.

Men vänta nu, kanske någon säger. Ska inte en lättläst text vara kort? Nej, inte nödvändigtvis. Det finns inget självändamål med att stryka. Alla som arbetar med text vet dock att strykningar kan göra underverk med en text. Men inte just här. Antalet ord och bokstäver är bara en parameter som avgör hur svår en text är.

Ofta är det koncisa svårare. Genom att betydelse packas i ett fåtal ord ökar textens svårighet. Samma sak händer när tolkningar överlämnas på läsaren. Det blir svårare.

Ett annat förslag på ändring jag fick var att ta bort ordet omklädningsrum. Det är långt vilket kan försvåra för personer med läs- och skrivsvårigheter. Förslaget var att skriva rummet där man klär om. Men då sa jag nej. I en bok som handlar om idrott måste ett omklädningsrum få vara ett omklädningsrum.

Att skriva lättläst är för mig att ta bort alla onödiga svårigheter i texten, utan att själva berättelsen går förlorad. Om jag vet vad jag vill berätta så kommer texten att anta den form som krävs av historien. Skrivandet är en balansgång mellan att vara berättelsen trogen och att anpassa sig till läsaren. Mitt mål är att få med mig läsaren in i den fiktiva värld som jag skapar. Då måste alla snubbeltrådar bort, så att läsaren kan ta sig ända fram till textens sista ord.