Lyrikern Gunnar Björling, 1877-1960, är den mest särpräglade av de

finlandssvenska poeterna. Ofta ansedd som poeternas poet drev han

sina texter i en allt mer reducerad och genomlyst riktning. Onödiga ord

utelämnas, meningar lämnas ofullbordade, syntaxen hänger i luften

 

Ej jag har att säga

ord blir färre

tystnande

vad har jag att säga?

Enklare kanhända

längtar att ett stillnar

Ord och ej annat (1945)

 

Björlings dikter kan beskrivas som ordmusik, ofta med en lätt

mystisk ton. Det är som vore den lakoniska stilen skärvor

av en förlorad helhet

 

Minns jag dig

stillare

ordlös

och ögat talade

klart,

ansiktet, marmorhuggnads-

bleka,

hör jag dig

bortomljusstilla,

minns jag

Luft är och ljus (1946)

 

Björling bodde vid Brunnsparken i Helsingfors, i en ombyggd bastu.

I februari 1944 träffades huset av en bomb och författaren förlorade

allt han ägde, däribland högar av dikter.

 

Björlings komprimerade form fortsätter att fascinera, de ofta fjäderlätta

texterna äger en sällsam tyngd

 

O hav, ljus

och på himmelen

och som grönljus

som löv grönt

o som allts

kvällsljus

mellan skiftningars

molnljust

                      Som alla dar (1953)

 

Håkan Olsson