Lyrikern Gunnar Björling, 1877-1960, är den mest särpräglade av de
finlandssvenska poeterna. Ofta ansedd som poeternas poet drev han
sina texter i en allt mer reducerad och genomlyst riktning. Onödiga ord
utelämnas, meningar lämnas ofullbordade, syntaxen hänger i luften
Ej jag har att säga
ord blir färre
tystnande
vad har jag att säga?
Enklare kanhända
längtar att ett stillnar
Ord och ej annat (1945)
Björlings dikter kan beskrivas som ordmusik, ofta med en lätt
mystisk ton. Det är som vore den lakoniska stilen skärvor
av en förlorad helhet
Minns jag dig
stillare
ordlös
och ögat talade
klart,
ansiktet, marmorhuggnads-
bleka,
hör jag dig
bortomljusstilla,
minns jag–
Luft är och ljus (1946)
Björling bodde vid Brunnsparken i Helsingfors, i en ombyggd bastu.
I februari 1944 träffades huset av en bomb och författaren förlorade
allt han ägde, däribland högar av dikter.
Björlings komprimerade form fortsätter att fascinera, de ofta fjäderlätta
texterna äger en sällsam tyngd
O hav, ljus
och på himmelen
och som grönljus
som löv grönt
o som allts
kvällsljus
mellan skiftningars
molnljust
Som alla dar (1953)
Håkan Olsson