Ibland har man extra roligt på jobbet. I mitt fall består detta extra roliga av att Litteraturbanken arbetar med en temamånad om det klassiska svenska kåseriet. I slutet av september, lagom till Bokmässan, kommer vi att lägga ut ett antal titlar av både kända och okända kåsörer. Bland dessa finns glädjande nog Barbro Alving, som under många decennier var signaturen Bang med svenska folket, och skrev kåserier under namnet ”Käringen mot strömmen”.
Den uppmärksamme (och tålmodige) läsaren märker att även detta verkar likna mina två tidigare inlägg vad beträffar att slå på trumman för det gamla och bortglömda, och det är alldeles riktigt. Det avser förstås inte Bang specifikt; hon har aldrig riktigt hamnat i skuggorna, och är denna vår aktuell på inte mindre än två scener i Stockholm. Bang var dessutom inte ”bara” kåsör, om ordet ”bara” överhuvudtaget kan användas i ett sådant sammanhang. Det är nämligen inte det minsta lätt att skriva riktigt bra kåserier – tvärtom.
Stora komiska begåvningar säger som oftast att det är fruktansvärt svårt att vara rolig på riktigt, på ett sätt som går utöver det fåniga, lyteskomiska, skrikiga och grovyxade. Trots detta finns det en svårutrotad uppfattning att det som är roligt kräver mindre, är enklare och något som vem som helst egentligen kan åstadkomma. Det svåra är svårare och därmed bättre.
Men det roliga (detta frustrerande otillräckliga ord) kräver nyanskänsla och fingertoppskänsla, för att inte tala om en mängd andra känslor, inte minst sorg och melankoli. Det riktigt roliga, det som lever kvar och transcenderar tid och dagsaktuella förutsättningar, hör nästan alltid någonstans, och på något vis, samman med mörkret.
I går ägnade jag mig åt Bangs första kåserisamling, Tack för ordet! från 1946, och skrockade, fnittrade och storskrattade med jämna mellanrum. Men förutsättningen för att det skall vara roligt på riktigt, är att allt inte är komik, utan också ilska, vemod, besvikelse, oro och till och med sorg. Det roliga hände lika mycket i mellanrummen.
Mina kommande arbetsmånader har jag att se fram emot Jolo, Red Top (med den ljuvliga Sök vid nymåne, som kan beskrivas som ett kåseri i romanformat), Kar de Mumma, Claque och andra – ni andra får vänta till september, men då är det bara att ge sig hän!