− Vad läser du?
− Jag läser en fantasybok om…
− Jaha, vad kul.
Ordet fantasy får intresset i blicken att snabbt falna och röra sig bort, som om jag plötsligt försöker sälja Vakttornet. Varför är det så?
Jag tror att anledningen till att många försvinner till sitt happy place när en pratar om fantasy är att den förvanskats till en fyrkantig nidbild − en litteratur som utgår från kampen mellan Gott och Ont, där karaktärerna är träigt trista alver och dvärgar och alla pratar högtravande shakespeariska. Att TV-serien Game of thrones rivit upp den bilden kan inte underskattas, att det faktiskt finns fantasy som är både omoraliskt blodig, fängslande och fylld med giftigt intressanta karaktärer. Long may it continue.
För egen del slogs dörren till fantasy upp när jag som knappt läskunnig sträckläste Maj Samzelius bokserie Hjältar och monster på himlavalvet. I dessa böcker om den grekiska mytologin fanns allt en kunde begära − fighter, monster, manipulerande gudar och hjältedåd. Speciellt historierna om Herakles fascinerade mig − hur han övervann omöjliga odds gång på gång för att till slut tragiskt dö.
Strax därefter trollbands jag av de Sagan om ringen-seriealbum som gavs ut på 80-talet, läste Conan Barbaren-böckerna från Äventyrsspel och nördade Drakar & demoner-rollspelet. Under en lång period var jag som besatt och levde i en maskulint färgad monokultur av muskliga hjältar och ondsinta magiker. Jag skrev egna berättelser och ritade kartor. Sen hände nåt. Jag fattade, eller bättre, andra lät mig förstå, att fantasy var töntigt och inget att hänga i tonårsgranen. Öhöhö, är du en dvärg eller?
Jag slutade att spela rollspel och skämsläste fantasy i hemlighet för att till slut inte läsa skönlitteratur alls en period.
Spola fram tiden och jag återvände till fantasy-genren som vuxen genom ett tummat exemplar av A game of thrones i mitten av 00-talet. Blev som förhäxad och läste allt som George R.R. Martin skrivit. Älskade den mörkare tonen, frånvaron av svartvit moral, intrigerna och det totala brottet med alla Tolkien-ripoffs jag läst tidigare. Inga spetsiga alvöron så långt ögat kunde nå (däremot zombies, älskar zombies).
Jag är fortfarande kvar i denna fantasyläsning 2.0, som domineras av det som kallas grimdark, den mörkare, smutsigare varianten där allt går i grått och blodigt rött. Hit kan en räkna Game of thrones. Alla de som älskar tv-serien har en guldgruva att häva ur på folkbiblioteken. Där finns berättelser som skulle få Cersei Lannister att framstå som frikyrkligt from. Välkomna.
Veckans bloggare heter Kristian Schultz. Han arbetar som programbibliotekarie på Härlanda/Örgryte bibliotek i Göteborg, med bland annat författarbesök, litteraturquiz och inköp av TV-spel. Läser helst skräck och fantasy men har i vuxen ålder även tagit sig an jätteseriös litteratur som ”riktiga” bibliotekarier läser.