Den vanligaste frågan från publiken när jag är ute på författarbesök handlar om skrivprocessen. Jag antar att det beror på att så många skriver själva och därför är nyfikna på hur andra gör. Det är förmodligen orsaken till att jag själv gillar att läsa biografier om författare – jag är också nyfiken. Så därför tänkte jag använda mitt sista blogginlägg till att berätta lite om hur just jag skriver.
Innan jag började skriva för ganska många år sedan hade jag en romantisk bild av inspirationens kraft, men när jag sedan började skriva på allvar upptäckte jag att det var helt annorlunda än jag föreställt mig. Det gick långsammare än jag trott, var svårare än jag anat och ibland var det rent ut sagt tråkigt. Det var den första lärdomen, den andra var att det inte spelade någon roll hur det kändes, det enda viktiga var hur resultatet blev och det hade inte nödvändigtvis något med känslan att göra. Ett roligt skrivpass kunde resultera i något som måste kasseras medan en motigt och trögt skriven sida kunde bli jättebra. Den tredje lärdomen var att acceptera mitt eget sätt att skriva och att lita på det. Den fjärde lärdomen är kanske att texten har sin egen inre logik och att man måste lita på den också, allt kan man inte styra och bestämma. Man måste följa texten dit den tar en.
Men inte alltid. Ibland leder den fel och då måste man våga inse det. Det är som att ha två personer inom sig, en som släpper loss och fabulerar, en som granskar kritiskt och fäller omdömen. Båda måste finnas i processen – men inte samtidigt. Skrivaren ska få skriva, men sen måste granskaren komma in och läsa och tycka till om det skrivna,
Men det är viktigt att inte låta granskaren få alltför mycket makt, för då är det lätt hänt att man börjar skriva om allting. Man måste hitta balansen mellan den skrivande och den granskande.
I hela mitt liv har jag varit en läsande människa, en nästan konstant läsande människa. När jag drömde om att bli författare som barn var det för att jag tänkte att skrivande måste vara lika roligt som att läsa. Det är det nu inte, det är två ganska olika saker med väldigt olika tempon, när man skriver går det ju så långsamt medan läsningen kan uppsluka en så att man slukar det lästa. Men det finns en likhet, det att man försvinner in i någonting via språket, att språket är dörren. Litteratur är något mer än bara att berätta en historia, litteratur handlar om språk. Det är därför det bara finns ett enda riktigt viktigt råd att ge till den som drömmer om att själv skriva, och det är: läs.