Profilfoto
2018-03-22

 

I julas blev jag besatt. Jag hade köpt Louise Pennys senaste Gamache-deckare, ”En ljusets lek”, och på juldagen öppnade jag boken och började läsa. Dagen därpå hade jag läst ut den och jag reste mig från läsfåtöljen, gick raka vägen till mitt lilla bibliotek, plockade ner ”Ett mörkt motiv” ur hyllan och återvände till läsfåtöljen.

”Ett mörkt motiv” är den första i serien. Därefter följer sex böcker till och jag läste om allihop. Jag skäms för att tala om det, men jag läste faktiskt ”En ljusets lek” en andra gång, av bara farten.

Sedan var det roliga slut för den här gången. Fast det var ju inte riktigt så. Louise Penny är den sortens författare som skriver en bok om året och även om det bara kommit ut sju stycken titlar i svensk översättning finns ytterligare sex stycken att ladda hem som e-böcker eller köpa som pappersböcker på originalspråk.

Engelska är inget svårt språk för oss svenskar, som lär oss det från tidig skolålder. Ändå har det alltid funnits ett motstånd hos mig att läsa böcker på engelska. Men nu blev jag helt enkelt tvungen; att vänta till i höst innan nästa Penny-bok finns på svenska kändes inte det minsta lockande. Så jag köpte och laddade ner. Först en, sedan en till och i rask takt de två följande.

Två kvar. Bara två kvar. Nästa kommer inte förrän i höst. 

På grund av min bokcirkel blev jag tvungen att göra ett uppehåll för att läsa ett par andra böcker. Och mitt i alltsammans kom en recensionsbok och pockade på uppmärksamheten. Men nu har jag läst undan. I kväll ska jag ladda ner ”A great reckoning” och fortsätta umgås med människorna i den lilla kanadensiska byn Three Pines.

Jag läser mycket deckare, mycket kriminallitteratur. Somligt läser jag för spänningen, annat för att jag tycker om romanfigurerna (exempelvis Ruth Galloway och Harry Nelson i Elly Griffiths böcker). Louise Pennys böcker om kommissarie Armand Gamache, chef för mordroteln vid Québecpolisen, läser jag för att de är kompletta. Språket gör mig upprymd, persongalleriet och miljöbeskrivningarna får mig att vilja flytta till den fiktiva byn Three Pines, och handlingen, intrigen, mordgåtan är intressant och spännande utan att spekulativt övervåld behöver tillgripas. När samtliga komponenter samspelar blir det skön musik.

Bättre kan det helt enkelt inte bli.