Jag är på väg hem efter gårdagens författarkväll.
   Meningen var att jag skulle ha åkt snabbtåg från Lund till Göteborg. Men på grund av snöovädret är tåget ersatt av buss. Chauffören hälsar oss välkomna i högtalaren. Hans röst har ett dystert, ödesmättat tonfall.
   ”Normalt tar den här färden tre timmar. Idag får vi räkna med betydligt mer. Norr om Kävlinge vet jag inte hur det ser ut. Men ser det ut som här i Lund, så lär det ta sin tid innan vi är i Göteborg. Är alla ordentligt fastspända? Som sagt: väglaget är mycket dåligt.” En andäktig tystnad sänker sig över bussen. Allt som hörs är knäppet av bältesspännen. Vi inser att den här resan kan bli äventyrlig. ”Norr om Kävlinge” är uppenbarligen Terra Incognita. Ingen vet vad som väntar oss där.
   Är det verkligen möjligt att man med dagens informationsteknologi inte vet hur det ser ut norr om Kävlinge?
  Kanske har ovädret slagit ut mottagningen. Kanske är detta en försmak av framtidens klimatförändringar och fientliga cyberattacker. Kanske är Kävlinge civilisationens yttersta utpost.
   Chauffören startar motorn och vi kryper iväg i snigelfart.
   Det är inte särskilt mycket snö. Men den rör på sig. Driver över åkrarna och ut på vägen. Virvlar i luften så att sikten blir nästintill obefintlig. Det är dimma också. Man vet knappt vad som är upp eller ner. Vi färdas i ett vitt ingenting. Det är omöjligt att avgöra när vi passerar den kritiska Kävlingegränsen och glider in i det okända. Allt ser likadant ut. Motorn brummar, men jag har ingen känsla av att vi rör oss. Det är som om man tappat alla begrepp om tid och rum.
   Ska det vara så här hela vägen till Göteborg? Hur kan chauffören veta var vägen är?
   Jag tänker på hur det blir om vi kör i diket, måste kliva ut och sedan får vandra långt i kylan och snöyran. Tack och lov att jag tog dunjackan och att jag har en liten påse blandade nötter i fickan. Kanske kan vi hamna i ett kritiskt läge där jag måste dela den med någon medpassagerare. Kommer jag att göra det eller gömma den för mig själv?
   Om bussen välter och jag måste klättra ut ska jag komma ihåg att få med mig mobilen.
   Och så plötsligt, någonstans mellan Helsingborg och Ängelholm, kör vi ut ur mjölken och in i ett barmarkslandskap upplyst av en blek sol. Svarta åkrar, gulnade ängar, hästar i en hage. Inte ett snökorn. En helt annan årstid. Det är som magi.
   Vägen ligger torr och fin framför oss. Chauffören drar upp farten. Han låter försiktigt hoppfull i högtalaren.
   På andra sidan Hallandsåsen väntar snön på oss igen, men det är normal snö, som ligger där den ligger. Vägen är fortfarande fin och sikten klar. Chauffören kör så det ryker. Han låter gladare för varje ny tidskalkyl som ropas ut och omedelbart vidarebefordras i passagerarnas mobiler: ”Det ser bättre ut nu. Jag blir nog inte så försenad som jag trodde.”
   Hux flux svischar Kungsbacka förbi och strax därpå är vi i Göteborg. Bussen rullar in på Nils Ericsonterminalen och vi kliver av i det trygga och välkända, bara obetydligt försenade.
   Det vita intet norr om Kävlinge framstår redan som en dröm.