Tidigare skrev jag om hur mycket jag tycker om min romanfigur Boel Lindqvist. Vi kom omedelbart bra överens, i romanen ”Mellan raderna”. Därför var det trevligt att träffa henne igen ett par år senare, när hon befann sig på Fridhems folkhögskola för att gå en sommarkurs, i den litterära bagatellen ”Kvinnor, vin och vänner”.
I den romanen träffar hon för första gången Caroline Johansson. De läsare som tagit sig igenom alla mina romaner (det finns faktiskt sådana ;-) ) hade redan träffat henne eftersom hon var huvudperson i ”Sorgbägare”.
”Sorgbägare” var en svår roman att skriva. Jag slet verkligen och varje dag kändes som en dålig skrivdag. Dessbättre verkar det inte ha påverkat slutresultatet då jag av en recensent fick omdömet att porträttet av Caroline var mitt främsta och att boken troligen var den bästa jag skrivit.
Att jag lyckats göra ett bra porträtt av Caroline gjorde mig extra glad för jag kände mycket tydligt att hon inte lät mig komma nära henne. Därför var det med viss bävan jag placerade henne i ”Kvinnor, vin och vänner”, en roman med en helt annan ton än i den djupare och mer sorgsna ”Sorgbägare”.
Boel och jag kramade om varandra direkt och jag ställde mig vid vägkanten och tittade på medan hon bytte däck på bilen, på väg till Svalöv och kursen. Caroline vågade jag inte krama. Jag nickade och log och sedan tittade jag ner. Hon har sådan integritet, hon markerar så tydligt ett avstånd. Och även om hon tinade upp betydligt i sällskap med Boel nådde jag inte riktigt fram till henne.
I sommar kommer min nya roman, ”Såren som aldrig läker” och Caroline och Boel återförenas i en resa till Cornwall. För mig som författare är det allra mest intressanta med den boken hur min attityd till de här två fiktiva personerna har förändrats. Äntligen har Caroline släppt in mig och låtit mig lära känna henne på djupet. Det visar sig att vi har betydligt mer gemensamt än vad jag hade en aning om och jag känner mer för henne än kanske för någon annan av mina romanfigurer. Tänk att det skulle ta tre böcker innan hon vågade lita på mig.
Och Boel, då? Väldigt trevligt att träffa henne igen men allvarligt talat: jag har börjat tröttna på henne (hon är faktiskt ganska tråkig) och är inte speciellt intresserad av att få veta hur resten av hennes liv kommer att gestalta sig. När det gäller Caroline och hennes liv vågar jag inte ens föreställa mig det. Men om hon behöver mig hoppas jag att hon hör av sig så att vi kan gråta ihop. Även om hon är en sådan som inte gråter.
Och därmed är det dags för mig att gråta lite över att mina två veckor som gästbloggare är över. Det har gått fort.
Ha det fint och håll tummarna för att det, förr eller senare, blir vår även detta år.