Jag läser främst böcker inom deckar- och spänningsgenren. Allra helst, som jag tidigare nämnt, Louise Pennys böcker om kommissarie Armand Gamache, eftersom de är så mycket mer än bara spänning för stunden.
När man, som jag, kastat sig ut i deckarträsket är det svårt att ta sig upp igen. Därför är jag oerhört tacksam över bokcirkeln jag är medlem i. Vi har inte hållit på så länge, några få år bara, men än så länge har vi inte läst en enda deckare. Vi har läst reportageböcker, roliga böcker, feelgood, Augustprisvinnare, Nobelpristagare, böcker från andra språkområden än de anglosaxiska. Somligt har snabbt glömts bort, annat har jag placerat i kategorin oumbärliga böcker.
Gemensamt för i princip samtliga böcker vi valt i bokcirkeln är att jag inte skulle ha hittat dem, eller läst dem, om vi inte haft cirkeln.
En av mina absoluta favoriter är ”Att hela de levande” av Maylis de Kerangal, en roman som handlar om organdonation. En ung pojke dör i en trafikolycka och läsaren får följa vad som händer efter att det fasansfulla skett. Föräldrarna som måste ta ställning till om sonens organ ska doneras, de som väntar på organ, personalen på sjukhuset som på olika sätt ska ta hand om och förbereda inför donationen. Det kan låta kliniskt och nästan obehagligt men författaren har skapat en oförglömlig roman. Och språkligt är den en dröm.
”Ljuset vi inte ser” av Anthony Doerr är en annan läsupplevelse som är lite utöver det vanliga. Jag avskyr tjocka böcker. Jag väljer ofta bort tjocka böcker. Anthony Doerrs bok är på närmare 600 sidor och jag tänkte för mig själv, när den valdes ut som bokcirkelbok, att jag nog inte skulle hinna/orka/vilja ta mig igenom den. Det gjorde jag. Lätt. Och snabbt. Det är en fantastisk, och annorlunda, skildring av andra världskriget och jag är verkligen glad att den kom i min väg.
Självklart finns det andra böcker som inte funnit vägen till mitt bokhjärta. ”Miniatyrmakaren” av Jessie Burton gav jag upp efter kanske 60 sidor, ”Lilla smycket” av Patrick Modiano (127 sidor kort) kämpade jag med i en evighet och Kristian Lundbergs ”Det här är inte mitt land” var ärligt talat inte heller någon favorit.
Men jag är ändå glad för varenda bok vi valt att läsa och diskutera. De har allihop vidgat mitt perspektiv och gjort mig nyfiken på att fortsätta söka mig bort från deckargenren. I alla fall tillfälligt och med jämna mellanrum.