Februari i Stockholm är slabbig av snöslask och en otydligt blöt kyla som går under huden. Som om vädret vill säga en något, men inte lyckas. Jag som är uppvuxen norröver saknar kylan, den iskalla. Den som framkallar kristallisk klarhet, som utplånar all tvekan. Är det sammas sak med språk, att det måste vara tydligt för att verkligen tilltala?
Både nej och ja, säger jag. Poeten Maria Seisenbacher skriver om ett språk som långsamt utplånas, och hon gör det med ett språk som sönderfaller som smältande snökristaller. Jag träffade Maria i Wien förra året, var hemma hos henne för att göra ett litterärt resereportage till VI Läser. Det var dagen efter terrorattentatet i Stockholm och mitt i recensionsperioden av min bok ”Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa” Man kan nog säga att jag var rätt splittrad den dagen. Förtvivlad, och samtidigt lättad över att ingen av mina närstående i Stockholm kommit till skada,
När jag var tillbaka i Stockholm läste jag Marias diktsamling ”Ruhig sitzen mit festen Schuhen” och insåg hur hennes brustna poetiska språk exakt avbildade erfarenheten av att tappa språket. Som man kan göra när man är trött, förvirrat insnöad – eller drabbad av Alzheimers.
öronbedövande
som om lugnet hölls därinne
utan att sätta
en fot framför
den andra
nudda golv
bara gå
bli en annan
som alltid
fanns
aldrig är
hårfin spricka i
kroppsmuren
en liten dröm
pressar sömnen
bläcket i
det först skrivna
järnstängsel
med blommor
i en röd krans
kysser ingen måne
jorden
skogarna
i ögonvrån
brusar
övergår
i oljud
Den som vill läsa mer av Maria Seisenbacher, kan göra det i ett kommande nummer av Lyrikvännen, 2/218 närmare bestämt. Där har jag och Daniel Gustafsson (som introducerade mig till både Marias dikter och person) översatt en diktsvit ur diktsamlingen ”Ruhig sitzen mit festen Schuhen”
En svensk poet som för mig känns besläktad med Maria Seisenbacher, såväl tematiskt som språkligt, är Jenny Tunedal. Hennes diktsamling ”Rosor skador”, som utkom förra året, tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. För vad händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv? Det är en på samma gång vacker och fasansfull resa in i berättelse om moderskap, transformation, evig kärlek, döden och livet när det är som starkast och skörast på samma gång.
För mig är både Jenny Tunedal och Maria Seisenbacher länkade till den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann. Eller ”die Bachmann” som österrikarna vördnadsfullt benämner henne. Men mer om detta, och om Die Bachmann själv, i nästa inlägg.
Länklista:
Schnitzlar och upprorsmakare – mitt litterära resereportage i VI Läser