Äsch – jag skulle ju skriva om Bachmann! Ingeborg, Die Bachmann, poeten, romanförfattaren, kritikern, filosofen.
Född 1926 i Klagenfurt, Österrike, död i förtid 1973.
Men var början man, var slutar Bachmann? Aldrig tror jag, hon bara pågår.

Och kanske inser jag här min begränsning, mitt hinder; Bachmann-hindret.
Jag kommer inte över det, måste gå runt.
Är det för att min respekt för stor, eller är det något annat som gör att att jag inte kan tala om det som känns som viktigast?
Det har jag inget svar på, men istället för att fördjupa mig i den problematiken säger jag: vandra, tanke – vidare.

Vandra till Vandra, tanke, som utkom på Ellerströms förlag 2014. Här presenteras Ingeborg Bachmanns samlade poesi i svensk tolkning av Linda Östergaard: diktsamlingarna Den uppskjutna tiden (Die gestundete Zeit) från 1953 och Åkallan av Stora björn (Anrufung des großen Bären) från 1956  samt de dikter som publicerats i olika tidskrifter eller lästs upp i radio, samt ett antal opublicerade ungdomsdikter.

Vandra sedan vidare till Utplåna fraserna, Bachmanns föreläsningsserie vid Frankfurts universitet 1959-60. Om Heidegger (som hon disputerat på), mot Heidegger, om livet och skrivandet. Texter att gå vilse i, att känna igen sig i. Stundtals att landa i, om än tillfälligt.

Översättaren Linda Östergaards skriver i sitt förord till boken:

”Gång på gång visar sig Ingeborg Bachmanns motstånd mot att göra just det hon förväntas göra i den föreläsningsserie som utgör merparten av denna bok, nämligen att lägga ut texten om litteraturen. Bara ett par minuter efter att hon tagit till orda i den fullsatta hörsalen på universitetet i Frankfurt, dit litteraturstudenter och andra intresserade kommit för att höra den hyllade poeten och nytillträdda gästläraren tala om poetik, tydliggör hon sin utgångspunkt: ’Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket.’

Detta är alltså vad vi har att utgå från: att också vi – inför texterna mellan dessa pärmar, som alla på olika sätt handlar om skrivandet – egentligen befinner oss på fel plats. Att det är i själva litteraturen och inte i en författares utsagor om sitt eget eller andras skrivande vi ska söka insikter om det som gör dikt till verklig dikt, om det som gör litteratur till litteratur med verkan. Det är, säger jag, faktiskt ingen dålig utgångspunkt.”

“Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket.” säger alltså Bachmann, och kanske är det för mig som får mig att tystna när jag försöker tala om henne. Istället blir jag lyssnande, tolkningen sker inuti kroppen och pågår sedan vidare i läsandet av andra texter. Bachmann blir därför den som naturligt avslutar mina veckor som gästbloggare – från och med nu är jag tyst.

Nej vänta, en sak till bara, Marguerite Duras får jag ju inte glömma, inte den ovärderliga lilla stora Att skriva, i översättning av Kennet Klements. En utmärkt inspirationsbok som borde vara varje skrivande människas följeslagare. Läs genast och sjunk in, jag klistrar in ett uppslag ur boken nedan.