Uppläsarens röst i ljudboken når in i vårt medvetandes många skrymslen och vrår.
Rösten kan bli som ens andra medvetande och följa en runt i tillvaron.
Är det kanske så att olika genrer lämpar sig bättre för lyssnande och kommer en förstapersonsberättelse närmare inpå?
Vad tycker ni?