Vid några tillfällen har jag hört folk säga att det är musiken en lyssnar på som tonåring som bestämmer vilken musik en kommer lyssna på resten av livet. Stämmer det? Ingen aning, det känns lite väl freudianskt att säga att allt har med barndomen att göra. Trots det har jag en egen teori, baserat på egna erfarenheter, att ens favoritböcker som barn till viss del spelar in för vem en blir senare i livet.
Exempel 1: Magda Eggens Ensammast i världen kom till mig i en Happy Meal och även om jag inte kunde läsa förstod jag direkt att det skulle bli min nya favoritbok baserat på den lilla kattungen på framsidan. Jag älskade katter över allt annat och när berättelsen om en övergiven kattunge slutar med att den får en ny familj fylldes jag av hopp om att jag en dag skulle bli räddaren i nöden och ta hand om en egen övergiven kattunge.
Ensammast i världen handlar om en kattunge som lämnas kvar när hans ägare och kattmamma åker hem till stan efter en sommar på landet. Självklart klarar han sig inte själv trots att pappan insisterar på att katter har nio liv. Efter att ha vandrat genom landsbygden träffar kattungen på en liten flicka som vill ta hand om honom. Flickans föräldrar protesterar först, för de har ju redan en katt, men till sist ger de med sig. Likt i en amerikansk film löser sig allting och kattungen får flytta in med flickan och hennes familj.
Det kanske är svårt för ett barn att förstå, men kattungen i Ensammast i världen är en metafor för ensamkommande flyktingbarn. Eggens försöker genom boken lära ut två saker; 1. att det alltid finns plats för fler och 2. varken kattungar eller flyktingbarn klarar sig själva, oavsett vad Migrationsverket eller pappor säger.
Jag kan inte påstå att Magda Eggens gav mig mina politiska åsikter men jag tror verkligen att Ensammast i världen har påverkat mig. Frågan om böcker ska behöva lära oss värderingar och hur saker i världen går till, det kanske är ett ämne för ett annat inlägg?
Exempel 2: När jag var åtta, nio år gammal började skolans läsläxor tråka ut mig och mina föräldrar gav mig Michelle Pavers Vargbröder (eng. Wolf brother) att läsa för att jag skulle fortsätta utvecklas. Efter det syntes jag knappt på rasterna utan näsan i en bok och de få gångerna jag pratade med någon babblade jag på om karaktärer de andra varken visste något om eller var intresserade av att veta något om.
Vargbröder och resten i samma serie lärde mig kanske inte lika mycket om värderingar som Ensammast i världen utan den lärde mig helt enkelt vad en bra bok är och hur det känns att läsa en. Michelle Paver öppnade inte bara en helt ny värld för mig när jag började läsa hennes bokserie Han som föddes att möta mörkret, hon lärde mig att det fanns massor av världar som bara väntade på att jag skulle ta del av dem. Visst låter det lite kliché, men det är ju också ganska kliché. Berättelsen om Torak, Renn och Ulv gav mig läslust, en hunger efter fantasy och en kärlek till historia.