Förväntansfull plockar jag samman bok, anteckningsbok, penna, plånbok och glasögon. Tänker att boken skulle förtjäna ett fodral, en ask, ett skydd. Inte bara för att pärmen kan bli stött, fläckad, repad, utan för att innehållet känns så sårbart. Så utlämnande. Så välkomnande att kliva in i huvudpersonens innersta tankar. Tankar som ibland virar sig in i min hjärna utan att huvudpersonen vill. Bara för att författaren bestämt att jag ska få komma närmare honom än vad han är sig själv.
Det kräver skydd, om så bara i form av ett fodral i papper. Eller ett kuvert.
För mitt eget skydd klär jag mig i pansar. En svart tröja, lite för varm för årstiden, väl insuttna jeans och favoritsandalerna. Tar bilen genom stan, vindrutetorkarna föser långsamt bort regnstänken, parkerar, betalar parkeringsavgiften, går fram till nummer 21 och ringer på porttelefonen. Och ringer igen på porttelefonen. Och igen.
Men jag som har så mycket att säga. De andra har mycket att säga. Varje läsecirkelträff förflyttar mig en liten sträcka och ger en ny vinkel på mitt liv, mina medläsares tankar, huvudpersonens val, författarens vilja.
Regnet börjar tränga genom tröjan. När jag öppnar väskan faller en droppe ner på bokens skydd. Jag torkar bort den med handen. Klockan är över sju. Jag slår numret på mobilen men förväntar mig inte att någon ska svara.
”Hej, Kerstin! Var är du, vi väntar?”
”Varför öppnar du inte då? Jag har ringt på porttelefonen flera gånger?”
”Nej!”
”Nej?”
Tack och lov är det inte långt till en annan gata, en annan port och porttelefonen med samma namn. Och kvällen igenom satt vi och undrade vad som hänt om vår cirkelromans huvudperson hade öppnat när jag ringde på.
Kerstin Aronsson är bokförläggare och har varit verksam i bokbranschen sedan slutet av 1980-talet. Sedan 2002 driver hon bokförlaget Kabusa böcker, som ger ut svensk som översatt skönlitteratur för vuxna och barn, fack- och presentböcker.