Det är ingen överdrift att säga att The stars are legion, skriven av författaren till bland annat essäsamlingen The Geek Feminist Revolution, sticker ut från övrig rymdopera. Och det inte bara för att den är betydligt brutalare än brukligt. Boken skriver också in sig i en tradition av feministisk science fiction. Ett av de stora namnen under sjuttio- och åttiotalen var Joanna Russ (kanske främst känd för The female man från 1975) men det finns fler (som Margret Piercy, Margaret Atwood och Sheri S. Tepper för att nämna några).
För den som är intresserad av science fiction och böcker som laborerar med genus så är Ann Leckie ett tips (eller för den som helt enkelt är intresserad av bra science fiction). Hon har under senare år publicerat sin Ancillary-trilogi som utspelar sig i en framtida värld bebodd av såväl människor som digitala artificiella intelligenser (AI). Dessa AIn styr stora skepp och samtidigt dess soldater (vilket gör underverk för berättandet då en berättare, dessa AIn, kan se ett händelseförlopp samtidigt genom de många soldaternas olika ögon). I boken följer vi Breq som tidigare var ett av dessa skeppsAIn men som bestraffats för en överträdelse och laddats ner i en enda mänsklig kropp. Detta är också en framtida värld där en person inte främst definieras av sitt kön (åtminstone inte på samma sätt som vi är vana vad) och alla har oavsett biologiskt kön och pronomen ”she”.
Och nu tillbaka till The stars are legion. I en långt fjärran framtid färdas konstellationer av döende biologiska planetskepp runt konstgjorda solar i tomheten mellan galaxerna. Ingen minns längre om resan har ett mål eller vem som skapade dessa levande världar. På och i planeterna lever mängder av kvinnor ett hårt, ofta kort, och strikt hierarkiskt liv där de tjänar som soldater åt den egna planetens härskarinna. De som av någon anledning misshagar sin härskarinna eller blir skadade återvinns av märkliga varelser som strövar omkring i de lägre nivåerna av planetskeppen. Vi följer Zan och Jayd i både maktspel och resor i såväl det inre som det yttre av dessa dödsdömda världar. I berättelsens början har Zan precis vaknat upp efter att ha återvunnits. Där börjar det hela.
The stars are legion är inget för de äckelmagade (ett kapitel då Zan är nere hos återvinningsvarelserna utmanar mer än övriga) men med det inte sagt att poängen med boken är äcklet. Det finns där av en anledning och som en del i helheten The stars are legion, en bok jag tror blir svårfilmad (om någon skulle våga anta den utmaningen) men som är ack så skön att läsa. Och det är gott nog.
I Ancillary Justice lyckas Ann Leckie att skapa en värld full av detaljer och ritualer. Inte bara i det stora utan också i det mycket lilla, som t.ex. hur en dricker te eller hur en bär handskar. Första boken, Ancillary justice, är väl den mest actionbetonade även om berättandet ”stannas upp” av komplexa relationer mellan karaktärerna. De senare två böckerna är långsammare och fokuserar mer på relationer och detta framtida samhälle.