Jag har nog världens roligaste jobb. I alla fall ett av dem. Jag som under hela mitt yrkesliv varit en skrivande läsare har blivit en talande, en samtalande läsare.
Ja, roligaste förresten. Kanske snarare intressantaste, mest givande, förunderligaste, mest utmanande? Det är inte lätt att hitta rätt ord för vad jag får vara med om som lärare på Författarskolan vid Lunds universitet. Jag leder textsamtal och handleder studenter som under den tvååriga grundutbildningen arbetar med sitt examinationsprojekt: ett litterärt verk i någon form. Roman, barnbok, ungdomsroman, novellsamling, lyrik, faktabok, essäsamling, möjligheterna är många och jag är en läsare, inte av färdiga, utgivna verk, utan av litteratur som håller på att bli till, som kanske inte ens hittat sin form och sin genre.
Visst är det annorlunda för en gammal litteraturkritiker. Mycket svårare men oerhört spännande att få vara med i verkstaden, att försöka förstå intentioner som inte alltid hunnit bli glasklara, inte kan vara det, inte ska vara det. Att se möjligheter, att diskutera alternativa vägar, att erbjuda ett ställföreträdande självförtroende när skrivprocessen blir knölig. Att försöka hitta rätt ord som för vidare, rätt beskrivning av problemet när skrivandet hakat upp sig. Obegripligt spännande att under en så pass lång tid få vara med om hur en idé förverkligas. Eller kanske snarare förändras och förvandlas till något mera och annorlunda än vad både författare och handledare kunde ana från början.
Mod att försöka handlar det förstås om för studenten-författaren. Och om uthållighet. Och hängivenhet. Det gäller att våga släppa kontrollbehovet och acceptera att inget kan bli färdigt utan att först ha varit ofärdigt. Att inse att formuleringen som är ungefärlig och klumpig kan blir precis och hur smidig och följsam som helst. Det som gör skillnad är råslit med orden, uppgivenhet, nytt mod och nya ingivelser.
För handledaren handlar det kanske mest om mod att inte veta bäst utan att lita på sin förmåga att läsa uppmärksamt och lyssna minst lika uppmärksamt. Och om mod att lita på det trevande samtalets möjligheter, att vänta ut vad som kan hända när man tillsammans försöker hitta rätt ord. Att lära sig att skriva är också att lära sig läsa. Sin egen text och andras.
Att lära sig att samtala om andras ofärdiga texter är en viktig del av utbildningen. Det handlar om att finna ord för det man varit med om när man läst, inte för vad man tycker. Det handlar inte om att framstå som smart utan att vara det genom att hitta de intressanta frågorna, genom att formulera de invändningar som leder vidare. Det handlar om att komma bortom beröm och kritik till ett gemensamt prövande av möjligheter. Det handlar om att skapa tillit till samtalet som gemensam upptäcktsresa.