Min dotterdotter är ännu inte tre år när hon en dag skrapar med fingrarna mot överkastet på sängen där vi sitter och leker. Hon tittar uppfordrande på mig och säger, medan hon skrapar så att ett litet ljud uppstår: ”Mormor nu gör jag så här med fingrarna. Vad heter det?”
Jag blev helt ställd. Jag trodde att jag förstod precis vad hon menar men alla ord jag kom på för att beskriva den där lilla rörelsen, det där lilla ljudet kändes otillräckliga. Hon tappade ganska fort intresset för min jakt på lämpliga synonymer, existerande och påhittade. Det var av allt att döma inte det rätta verbet hon är intresserad av, hon ville veta ordet för sambandet mellan rörelsen och ljudet. Det där att hon gör och det låter och att det hänger ihop. Jag hittade det inte så som hon ville ha det och snart var hon i färd med att upptäcka något annat där bland sina leksaker.
Men jag hade upptäckt att hon med god fart är på väg in i ordens och språkets värld. Tänker hon sig att det finns ett bestämt ord för allting, eller att det kan finnas flera? Hur mycket av känslan förväntar hon sig att ordet ska kunna innehålla? Jag vet inte, men uppenbarligen hade ordet hon sökte inte bara med rörelsen och ljudet utan också med överkastets speciella noppighet att göra som kändes i fingerspetsarna.
Jag vet inte riktigt hur jag vet det. Men jag tolkar hennes onöjdhet med mina verbförslag så. Det svindlar lite för mig och jag tänker att det är nog lyrik man skulle läsa för små barn. Det är ju i lyriken de där orden finns som tycks innehålla allt.
Kanske hjälper det hennes undran inför orden att hon har en kusin som växer upp i England. De delar ett varmt intresse för alla sorters utryckningsfordon, inklusive sopbilar och de förundras båda över att nino-nino-nino och tut-tut-tut refererar till samma blåljusljud trots att det låter så olika. Samma sak gäller om hur grisar, katter och hur andra djur låter. De noterar skillnaderna och jämför och lägger på minnet. De bygger upp en verbal beredskap för likheter och olikheter, en jämförande hållning snarare än en en-sak-ett-ord-inställning, tycker jag om att tänka.
Numera hör och läser vi allt som oftast om undersökningar som visar att tvåspråkighet på olika sätt stimulerar barns utveckling. Forskning pågår på detta område och det är väl inte så konstigt med tanke på att vi lever i en tid där vi allt mera och allt tidigare utsätts för andra språk än vårt eget första. Vi har lyckligtvis rört oss bort från tidigare skedens oro för att barn som växer upp i tvåspråkiga miljöer skulle bli halvspråkiga, som den skrämmande termen en gång ljöd.
Så skönt att vi lämnat den trånga synen på språket. Så skönt att vi insett att vår språkliga beredskap öppnar nya möjliga världar av förståelse för oss. Låt oss diskutera orden mera tillsammans. Låt oss ta läsning och samtal om det vi läser till hjälp för att hålla oss lika alerta på betydelser som treåringarna som undrar över de möjliga exakta beskrivningarna av det där lilla ljudet som nästan inte hörs och dess orsaker.