Den 13 februari 1971, när jag var åtta år, skrev jag följande i en flerårsdagbok jag fått av mamma: ”I dag har jag varit på kalas hos Agneta. Jag har läst ut Kulla-Gulla. Jag har badat. Ikväll var det Hylands hörna.”

Jag kan alltså exakt datera min första stora läsupplevelse – och jag var helt uppslukad. Uppenbart uppmuntrad av min iver över Kulla-Gulla-läsningen hade mamma två dagar senare, enligt dagboken, köpt del 2 i Kulla-Gulla-serien; Kulla-Gulla håller sitt löfte. Dagen efter kunde jag meddela i dagboken att jag läst även denna del. Och sådär höll det på; mamma måtte ha jagat iväg till bokhandeln var och varannan dag – eller så ruvade hon på ett Kulla-Gulla-lager. Tyvärr tog mina rapporter om Kulla-Gulla-läsningen slut den 29:e februari, då jag meddelade att jag fått del 5: Kulla-Gulla löser en gåta.

I takt med läsningen tilltog min önskan att helt enkelt bli Kulla-Gulla. Mamma fick leta fram en scarves som jag kunde ha som sjalett (fast jag har för mig att det kallades ’huvudduk’ i böckerna) och jag förbannade mitt mörkblonda hår – jag ville ha guldlockigt hår, som min hjältinna!

Mina tre småsyskon försökte jag plötsligt (och förmodligen till deras enorma förvåning) behandla vänt och kärleksfullt, som om jag vore min stora förebild, men jag tror att jag ändå, och som vanligt, snabbt tappade tålamodet med dem. Mestadels var jag nog (trots vissa försök) mitt vanliga ilskna och dominanta storasyster-jag. Men jag grubblade över hur Kulla-Gulla kunde stå ut med att ta hand om ett halvdussin torparungar – och ändå vara glad och god och tålmodig.

En läsupplevelse av den kalibern går inte av för hackor, även om den inträffar sällan numera. Och jag verkar för länge sedan ha vuxit ifrån det där med att vilja bli huvudpersonen. Däremot kan det fortfarande hända att en läsupplevelse blir så genomgripande att jag, åtminstone för några dagar, blir en annan person än före läsningen. Vid sådana tillfällen har jag tillfälligt tappat all lust att läsa något annat. Det hände när jag läste George Eliots Middlemarch. (Digression: Det hände även min exmake. Under några dagar, på semester på Korsika, var han i princip okontaktbar. Och väl åter i vardagen kom han hem tidigare än vanligt från jobbet, för att hinna läsa mer i Middlemarch…) Det hände när jag läste David Grossmanns På flykt från ett sorgebud och Jeannette Wintersons Written on the Body. Och det hände senast när jag läste Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Det är nu sex år sedan.

Nej, den kommer inte längre så ofta, den där Kulla-Gulla-känslan som är som en förälskelse, en stor passion, som ställer tillvaron på ända. Kanske är det bäst så, en passion är ju trots allt också ganska utmattande. Men jag längtar ändå tills den kommer till mig igen…