Jag sitter på min svärmors gård i Dalarna. Solen lyser in genom fönstren och min sambo sitter ute på förstutrappan med vår gemensamma väninna. Vi ska spela in ett avsnitt av vår pod Detta har hänt någon av dagarna under påskhelgs-vistelsen och jag har oroat mig för att inte kunna leverera. Expertområdet som jag ska prata om är serier. Eftersom jag är serietecknare. Och jag har googlat och googlat och läst serieböcker från det aktuella årtalet som vi ska prata om, år 2007 är det denna gång, men inget jag läst hittills har känts bra nog för poddy.
Så nu sitter jag alltså här inne och vrider mig i stress och oro medan mina två goda podkamrater sitter där ute i solen och dricker kaffe och har ett mys.
Jag har ju varit här förut. Och då menar jag inte här som i hemma hos svärmor, utan den här mentala platsen där lusten att skapa lyser med sin frånvaro. Den lyser på det där vidriga sättet som vårsolen kan göra när den vräker sig in genom ens sovrumsfönster tidigt om morgonen och obarmhärtigt blottlägger rummets fruktansvärda fulhet. Där är plötsligt så blekt, själlöst och dammigt och i spegeln ovanför byrån ser man sitt eget urvattnade ansikte som håglöst stirrar på en med tomma ögon och ihåliga kinder. Fyyy fan.
Vad gör man åt det då? Vad gör man när ens arbete råkar vara att skapa och skriva finurligheter, ja när allt man gör från morgon till kväll bygger på att vara kreativ, men det enda man vill göra är att krypa ner under en filt och gömma sig eftersom allt bara känns bajs?
Första gången jag upplevde plågsam idétorka och allmän skaparolust var åren efter att min debutserieroman Fridas resor släpptes. Jag tecknade då 6 seriesidor på ett helt år och jämför vi det med åren innan boken släpptes då jag kunde teckna 6 sidor på en dag så är ni kanske med på vad jag menar.
Jag fick under den där första idétorkeperioden en del tips på hur en kan hitta tillbaka till lusten för serieskapandet igen från vänner och bekanta som varit verksamma längre än mig.
Min serietecknande vän Knut kom med ett för mig då helt nytt perspektiv på skapandets processer och sa att en person som skriver, tecknar eller berättar som yrke kan behöva sisådär en 3-4 år mellan sina verk för att bara samla på sig intryck. Ta promenader, läsa böcker, se film och teater och sedan låta lusten att skapa få växa fram av sig själv på ett naturligt sätt.
Det kändes just då helt surrealistiskt att jag skulle tillåta mig att bara vara i flera år utan att producera något. Det var svårt att ta in.
Istället tog jag till mig rådet från konstnärsväninnan som manade mig att pröva nya material eller nya former för skapandet. Just att teckna serier behövde ju inte vara min enda grej bara för att jag sysslat med det de senaste åren.
Och jo, visst blev det så. Jag har vidgat mina skapande-vyer sedan dess. Har testat att köra stand-up, skriva seriemanus, måla tavlor, och så det projekt som just idag är mest aktuellt: podcasten Detta har hänt, som jag gör tillsammans med de två som sitter där ute på förstutrappan. Och nu har jag alltså spenderat den här timmen då jag borde ha hittat guld till podden med att knattra fram ett inlägg om idétorka till den här bloggen istället…
Well well well, all work and no play makes Frida a very dull gal, som jag kommer väsa till dem när de kommer in för att nosa upp vad jag har suttit här inne och (inte) grävt fram.
Men jag får väl göra ett nytt försök nu då. Kanske har det här bloggskrivandet lyckats frigöra något helt amazing. Kom igen nu, år 2007, vad har jag på dig? Året då en stor del av Sveriges befolkning skaffade Facebook. Året då figuren Tank girl gjorde come back i serieform. Året då Bulgarien och Rumänien blev medlemmar i EU. Året då jag ännu inte visste att jag en dag skulle hamna här, på en gård i Dalarna med ett podprojekt och en vårsol och ett blogginlägg om kreativitet som tryter i påskatider.
Glad påsk allihop, hoppas ni hittar en stimulerande form för att vara kreativa till helgen. Kanske målar ni ägg, eller sätter fjädrar i ett ris.
Vad det än må bli, så må det bli ett mys,
för er där ni är, såsom ock för oss här där vi är <3