Hösten är en läsandets tid. Mörkret breder ut sig om kvällarna och vi tänder läslampan. Höstlovet har blivit läslov. För mig som ämnesansvarig i litteratur på Nobelmuseet kretsar hösten kring att sätta sig in i årets Nobelpristagare som tillkännages i oktober. Att årets litteraturpristagare är Bob Dylan har väl knappast undgått någon. Min kollega Ebba skriver mer om detta i ett senare inlägg. En intressant aspekt av ämnesansvaret denna period är att sätta Svenska Akademiens val för året i ett bredare Nobelprissammanhang. Hur förhåller sig Bob Dylans verk till tidigare 113 pristagares litteratur? Denna fråga får oss att blicka bakåt i Nobelprishistorien och de litterära världar som belönats sedan 1901. Vilket i sin tur ger mig tillfälle att själv göra en årlig och alltid lika välkommen avstickare tillbaka till en av mina starkaste läsupplevelser. Verket bakom bidrog starkt till att dess författare skrev Nobelhistoria för snart 35 år sedan. Låtom oss avsticka!
År 2017 kommer det alltså att vara 35-årsjubileum av Gabriél Garcia Márquez Nobelpris i litteratur. Vad är det då med hans texter som har rört runt i min och många andra själars litterära gryta? Jag kan bara tala för mig själv. Mitt möte med García Márquez litteratur skedde via det spanska språket. När jag studerade spanska i Lund bestod en uppgift i att skriva en recension på spanska av valfri bok som hade spanska som originalspråk. Jag hade bestämt mig för att agera hutlöst kritisk, men det visade sig bli svårt gentemot den bok jag råkat välja – Cien años de soledad av Gabriel García Márquez. Med min kinkiga attityd som utgångspunkt blev mötet med texten istället chockartat stark. Så stark att jag kände mig tvungen att läsa den svenska översättningen parallellt för att övertyga mig om att jag fattat rätt. Går det att skriva så här? Det låter förstås klyschigt, och ja, jag var mycket ung – men i arbetet med denna universitetsuppgift insåg jag vad litteratur kan vara, och ingenting blev sig likt igen.
Cien años de soledad var gränslös och cirkulär på samma gång. Tidens förgängligande gång och dess samtidiga oväsentlighet kom som ett uppfriskande slag i huvudet för en kronologiskt danad hjärna som min egen. Den av läsare och forskare i oändlighet omdiskuterade magiska realismen var ljuvligt befriande från logikens och konsekvenstänkets bojor, utan att för den skull bli alltför fantastisk. Såklart vill vi hellre se karaktären Remedios la Bella stiga upp till himlen i ett moln av skalbaggar och fjärilar när hon ska hänga lakan på tork, än att läsa någon socialrealistisk version av vad som hände henne, t.ex. att hon stack iväg med en lastbilschaffis. Ja denna läsupplevelse var markant och skapade en måttstock mot vilken mitt privata läsarjag mäter det mesta jag läst sedan dess. Och jag har den till viss del att tacka för att jag jobbar med det jag gör idag. Mitt professionella läsarjag är nu i färd med att (åter)upptäcka Bob Dylans litterära värld(ar), vilket inte görs på en dag. Jag ser fram emot att fortsätta denna resa.
Vad blev det då för betyg på universitetsuppgiften? Godkänd. Recensionen blev av den mesiga arten. Den hutlösa kritikern hade fått en knockout och sjunkit ihop till en motståndslös massa, utan något att sätta emot, eftersom jag ännu inte hade lyckats sätta fingret på vad romanen gjort med mig. Men nu tror jag mig ha det.
Förutom att det nästa år är 35 år sedan García Márquez fick Nobelpriset i litteratur är det också 90 år sedan han föddes och 50 år sedan Cien años de soledad gavs ut första gången. Tur – då finns det anledning att göra en avstickare nästa höst igen.
/Charlotta Jeppsson
Nobelmuseet