Vad är det i Bob Dylans texter som gör att han tilldelas Nobelpriset? Nobelmuseets Ebba Holmberg dyker ned i låten “Blind Willie McTell” i jakt på ett svar.

Seen the arrow on the doorpost
Saying, “This land is condemned
All the way from New Orleans
To Jerusalem.”
I traveled through East Texas
Where many martyrs fell
And I know no one can sing the blues
Like Blind Willie McTell

Bob Dylans röst i första versen av låten “Blind Willie McTell” är bräcklig mot ett ekande piano och en försiktigt plockande gitarr. Pianoackordet kommer från den klassiska blueslåten St James Infirmary Blues och skapar en ödslig, sorglig stämning. men texten då? Vad betyder pilen på dörren? Pilen som talar om ett fördömt land, från New Orleans till Jerusalem.

Bilderna i Dylans texter bär ofta på många skiftningar och lager, det går inte att säkert hitta en betydelse. Många har dock associerat pilen på dörren, som så ofta i Dylans textvärld, till Gamla Testamentet. Den judiska påskhögtiden heter på hebreiska pesach som betyder passera eller gå förbi. Namnet kommer ur historien om hur judarna slaktade lamm och smetade lammets blod på sina dörrar i Egypten vilket fick dödsängeln att gå förbi deras hem och skona dem. Samma bild som inom kristendomen talar om Jesu offer i Nya Testamentet.

Samtidigt som vi befinner oss i Egypten, placerar Dylan sig i den amerikanska Södern där han har sitt musikaliska ursprung. Berättarjaget reser genom östra Texas ”where many martyrs fell” där Ku Klux Klan hade sitt starkaste fäste. Och Blind Willie McTell, den legendariska blinde gitarristen och bluessångaren från Georgia som spelade tolvsträngad gitarr, blir ett omkväde i låten som bär hans namn.

Sällan har väl en bok på svenska om Bob Dylan haft en så perfekt timing som Ola Holmgrens Stickspår – åtta skäl till varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur som kom ut i våras. Precis som titeln antyder så riktar Holmgren in sig på de alternativa inspelningar och mer okända låtar som finns på Dylans Bootleg Series. Min favoritlåt med Dylan ”Blind Willie McTell” tillägnas bokens sista kapitel. Låten skrevs 1983 men gavs inte ut förrän 1991 på Bootleg Series volume 1-3. Kanske förebådade låten 90-talets återgång till rötterna då Dylan med albumen Good As I been To You (1992) och World Gone Wrong (1993) åter gjorde covers på traditionella folk- och blueslåtar, som han inlett sin karriär med på 1960-talet.

Efter den första versens sköra inledning blir såväl ackompanjemanget som Dylans röst fylligare för varje vers i låten. I samma takt vecklar också texten ut sig, bild på bild staplas tills allt svajar. I texten gör Dylan det han är bäst på, han talar från stormens öga och i hans berättelser blir historien tidlös och blandas med nuet. Han framkallar flyktiga poetiska bilder, med samma lätthet som trollkarlar drar levande duvor ur näsdukar:

See them big plantations burning
Hear the cracking of the whips
Smell that sweet magnolia blooming
See the ghosts of slavery ships
I can hear them tribes a-moaning
Hear the undertaker’s bell
Yeah, nobody can sing the blues
Like Blind Willie McTell

 Det återhållsamt poetiska bildspråket använder Dylan för att vittna om USAs blodiga historia där slaveriet och dess röster ekar i texten. Doften av magnolia, den blomma som Billie Holiday alltid bar i håret då hon sjöng sin Strange Fruit. Skeppen som fraktade slavar över Atlanten, lukten från brinnande plantagefält och ljudet av vinande piskor.

I låtens sista vers rör sig berättaren mellan ett slags helikopterperspektiv och berättarjagets egen blick ut genom fönstret på St James Hotel.

Well, God is in heaven
And we all want what’s his
But power and greed and corruptible seed
Seem to be all that there is
I’m gazing out the window
Of the St. James Hotel
And I know no one can sing the blues
Like Blind Willie McTell

Låtens avslutande rader anspelar ännu en gång på folksången St James Infirmary som tolkats av bland andra Louis Armstrong och Blind Willie McTell som döpte sin version till Dying Crapshooter’s Blues.

På många sätt tycker jag att texten till Blind Willie McTell prickar in många av de kvalitéer som Svenska Akademiens ständige sekreterare framhöll som bidragande till att Dylan tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Här syns hur han arbetar bildspråkligt och hur den muntliga traditionen är tydligt närvarande samtidigt som texten har flera litterära referenser. Som alltid kännetecknas Dylans texter av att gå i dialog med allt från fragment ur Bibeln till populärmusik och politisk historia. Och hur mycket jag än tycker om att lyssna på låten så tycker jag också att texten håller utan musiken. Dess fem verser är lika ödsligt sorgliga ändå och språket behöver inga instrument för att vara musikaliskt. Bilderna behöver inte piano och gitarr för att lyfta och skaka om läsaren.