Ett sista stackars inlägg på denna poesiblogg… Det fanns så mycket som jag ville säga, men inte hann med…
Jag borde ha följt upp mitt inlägg om poesi och entropi med en diskussion om form och innehåll…
Och jag borde ha följt upp mitt kritiska inlägg om Bob Dylan med ett svar på den komplicerade frågan om vad som skiljer bra rim från dåliga, men det får också vänta till en annan tid och plats…
Jag hade velat skriva om rim och meter hos till exempel Ekelöf och Lars Mikael Raattamaa och Leif Holmstrand…
Jag hade velat hylla Stagnelius inledningsrader… Jag hade velat hylla Anna Axfors avslutningsrader…
Jag hade velat fortsätta genomgången av Svensk poesi (kanske gör jag det på twitter)…
Men…
Jag är ju ingen bloggare längre. Jag är bara poet. Mer specifikt en poet som förvånansvärt ofta skriver om getter. Som avslutningshälsning följer här min dikt

For getter or for verse

”Getter är bra på att klättra,
men även det som är bra
kan man kanhända förbättra”,
sa jag – och geten sa: ”Ja.”

”Den mest förträffliga geten
är den som först nöjer sig
när den klättrat mot evigheten”,
sa jag – men geten sa: ”Nej –

vi klättrar tills vi blir nöjda
och når det gräs vi vill ha
men inte det evigt upphöjda”,
sa geten – och jag sa: ”Tja.”

”Vi klättrar för klättrandets njutning
i stunden och hejdas ej
av klippornas våldsamma lutning”,
sa geten – och jag sa: ”Nej.”

”Men vi struntar i evig ära
som lockar poeter som dig,
och detta är getternas lära”,
sa geten – och jag sa: ”Okej.”