Profilfoto
2016-10-13

Min första privata kommentar till valet av Bob Dylan som litteraturpristagare var följande: hahaha.

Min andra var: i alla fall bättre än Adonis.

Nåväl. Jag har redan skrivit diverse sarkasmer på twitter, men när jag nu har en poesiblogg att skriva i… Är Dylan poet? Och i så fall: är han en tillräckligt bra poet, även när man filtrerat bort den nostalgi och ingrodda idoldyrkan som oundvikligen vidhäftar hans verk? (I rättvisans namn måste man förstås även filtrera bort den trötthet och antipati som nämnda idoldyrkan orsakar hos många under genomsnittlig akademiledamotsålder. Full disclosure: jag gillar en hel del av Dylan, åtminstone ibland, men har aldrig varit något hängivet fan. Favoritskiva: Desire.)

På fråga ett: visst, det finns inga goda skäl att inte kalla Dylans texter för poesi. Även Sapfo skrev för att sjungas, osv, osv, osv.

Svaret på fråga två är dock mer komplicerat. Här kan man å ena sidan, som Sara Danius gjorde i en intervju, hävda att texterna håller som just texter (i likhet med Sapfos, osv, osv) och att de både kan och bör läsas även utan musik. Detta påstående har jag dock väldigt svårt att ta på allvar. Pröva själv! Somligt är ganska genomsnittlig poplyrik, somligt låter som sämre engelsk artonhundratalspoesi, somligt är utflytande flummigt bludder… vilket fungerar alltihop med musik och släpig frasering och gärna sprit och kanske en joint eller två. Men knappast vid en fokuserad läsning av bara texten. Danius menade vidare att Dylan är ”extremt bra på att rimma, extremt bra på att sjunga refränger”, vilket är otroligt lågt ställda kriterier. Jag har mycket stor respekt för Danius, men jag har svårt att tro att hon eller någon annan akademiledamot skulle kommentera en vinnande romanförfattare lika vagt och ytligt.

Dessutom är Dylan på sin höjd halvbra på att rimma. Många låtar är fulla av nödrim, och även hans bättre låtar skulle ”mått bra av en redaktör”, som det brukar heta i bokrecensioner. Nån som kunnat stryka t ex dessa erbarmliga (LSD-inspirerade?) rader ur ”Visions of Johanna”:

See the primitive wallflower frieze
When the jelly-faced women all sneeze
Hear the one with the mustache say, “Jeeze
I can’t find my knees.”

Så nej. Sapfos och Homeros sångtexter funkar utan musiken. Brechts också, för den delen. Kanske Jacques Brels? Men ska man försvara Dylan som poet, måste man utvidga poesibegreppet till att även innefatta musiken och framförandet. (Somliga har jämfört med teater, vilket är adekvat. Men minns att priset till Dario Fo var mycket kontroversiellt just för att han till skillnad från andra prisade dramatiker var måttligt intressant att just läsa. Andra har jämfört med priset till Churchill. Vilket verkligen inte heller var någon höjdpunkt i akademiens historia.) Och accepterar man detta skapar man allehanda gränsdragningsproblem. Borde låt oss säga Brian Wilson också få pris? Eller bygger kvaliteten i hans låtar för mycket på musiken och för lite på texterna? Och tänk på alla förträffliga författare av filmmanus och seriealbum…

I mina ögon är det inte i princip fel att ge priset till Dylan för att han är en popartist. Men som poet är han ändå rejält överskattad. Eminem hade varit roligare.