Profilbild
2016-07-06

Det här är tredje dagen jag bloggar om böcker som fått mig att kapitulera. Imorgon tipsar jag om böcker som har den fördel att de går att lägga ifrån sig och ta upp utan att läsningen nämnvärt störs. Men först tredje boken som fått mig att kapitulera. Eftersom jag är obstinat och får för mig att min smak måste vara annorlunda än litteraturexperternas så har jag självklart svårt att befatta mig med böcker som författats av nobelpristagare.  

”Vilken störd bok” tänkte jag när jag läst klart nobelpristagaren Elfride Jelinks Pianolärarinnan. Jag hade innan jag läste boken sett Michael Hanekes filmatisering med Isabelle Huppert. Filmen är jättebra och backar inte för det destruktiva i boken. Trots det så var boken ännu mer plågsam att läsa än filmen att se. Jag retade mig på massor av saker, bland annat på huvudpersonens destruktiva beteende. Jag ville bokstavligen spränga mig in i berättelsen och skrika åt Erika: ”Men herre gud människa! Gör något! Befria dig innan det är för sent!”

Den europeiska kulturen(för jag tycker den är ett lysande exempel på just europeisk kultur, möjligtvis finns även vissa likheter med japansk) som skildras är grotesk. Det är medelklassens krav på sig själv att ”ta sig upp” för den sociala stegen. Kulturella och sociala koder som tvingar in människor i roller som dom inte klarar av att hantera. Rädslan för att misslyckas, och den ångest som allt detta föder både hos individen och samhället i stort.  Allt beskrivs på ett så påfrestande, påträngande och plågsamt sätt att det inte går att värja sig mot – och jag konstigt nog är jätte glad att jag genomlidit.

.