Jag har inga vårkänslor precis att stoltsera med i år, men jag är upptagen av vänkänslor.
Jag läser om det och praktiserar. Tänker på vänskap.
Ända sedan slutet av förra året har jag velat sammanföra tre vänner. De känner inte varandra men jag tänkte att vi skulle komma utgöra en intressant konstellation och att vi skulle ha stort utbyte av varandra. Där fanns gemensamma nämnare och förmodad dynamik. Det var inte enkelt att få ihop: en reser hela tiden, en jobbar alltid, en bor inte riktigt här. Därför blev det inte av förrän alldeles nyligen.
I väntan på kvartett-mötet har jag läst på om vänskap. Kanske given i sammanhanget är snackisboken Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Fast det är ju också så med mycket omtalade böcker att en ibland får lust att strunta i dem, just för att de är så omtalade, omskrivna och för att en förväntas ha en smart åsikt illa kvickt.
Nåväl, jag var i alla fall tillräckligt nyfiken på boken och befann mig i den långa reservationskön på biblioteksexemplaren. Under tiden återvände jag istället till en annan italiensk författare med vänskap på agendan. Silvia Avallones debutbok Stål. Det handlar om Anna och Francesca, deras tillvaro och relationer. En oavbrutet intressant skildring av ett Italien där inte riktigt alla vägar bär till det underbaaraToscaaana och maten inte alltid är så vällagad och männen inte bara bildsköna killar med snajdiga bilar.
Sedan tänker jag på Monika Fagerholm och hennes böcker där vänskap ofta är både bärande bjälkar och själva fundamentet. Jag längtar ofta till Den amerikanska flickan; Doris Flinkenberg och Sandra Värn, deras vänskap i Lorelei Lindbergs (det namnet alltså) nedlagda tygaffär och i den tomma poolen där de reder sig ett bo av habotaisiden, ett mycket lätt, mycket tåligt material.
Åsa Moberg har skrivit en intervjubok med åtta av sina namnkunniga väninnor, Väninnorna och jag. Med Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg och andra diskuteras frågor som: hur uppstår vänskap, kan man göra slut med en vän och kan man vara tre.
Det sista är en intressant fråga; leker man inte bäst två och två?
Och jag som hade dragit ihop en hel kvartett, hur skulle det gå?
Det blev som jag hade hoppats, en dag, full av samtal, mat och en vitsippepromenad. Vi lyssnade på varandra, ställde intresserade frågor, avbröt inte.
Vi var personliga och öppna och visste att det vi sa skulle landa rätt. Samtalen vindlade och alla kom till tals. Garden var sänkt, precis som axlarna, vi var ivriga och kärleksfulla.
Vi skrattade mycket.
När det blir min tur att läsa Min fantastiska väninna letar jag efter ställen i texten där vänskapen tar fart. Hur går det till när vänskap uppstår?
”Det är fint att prata med andra”, sade jag lågt.
Ja, men bara om man pratar med någon som svarar.
Jag blev varm i bröstet av glädje.