Då var det dags för inlägg nummer två om läsning. Jag tar vid där jag slutade förra gången – i skolan.
Läsning i skolan: Inte den läsning som kräver överstrykningspenna och anteckningsblock. Inte heller den läsning som jag själv just nu hänger mig åt, läsning av rättningsinstruktioner och elevernas nationella prov. Nej, det ska handla om den där läsningen som i bästa fall kan öppna nya världar, ge nya perspektiv och föra oss närmre varandra.
I en av mina klasser (jag är gymnasielärare i svenska och historia) har vi precis avslutat läsningen av Jessica Schiefauers roman När hundarna kommer. Dessförinnan lyssnade vi på Jonas Hassen Khemiri som läser sin novell med den enorma titeln: Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog. Vi har också hunnit med en valfri ”litterär” roman – ett begrepp som ställde till en hel del huvudbry. Två gånger har vi använt oss av bokcirklar.se och jag tänkte nu berätta om första gången. Första gången vi använde bokcirklar.se läste vi Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an (1839).
När jag först skulle introducera projektet var jag lite lätt nervös. För det första var det en roman från 1800-frös-ihjäl. För det andra skulle vi använda oss av bokcirklar.se, vilket jag aldrig förr provat. Naturligtvis hade jag en målsättning med bokcirkeln, men absolut ingen aning om vad jag kunde förvänta mig.
Så, eleverna lånade böckerna. De som valde att inte läsa e-boken fick en liten, tunn bok i handen som luktade gammalt, hade tätskrivna sidor och absolut inget säljande omslag (blått och knottrigt, that’s it). De flesta elever suckade högt när de läste ord som eljest, ehuru, mamsell, ånyo … Inte sällan fick ord slås upp och flera elever berättade att de valde att bitvis skumläst och bitvis närläsa med SAOL vid sin sida. Jag hyste helt klart tvivel rörande mitt bokval.
När boken var färdigläst var jag desto mer övertygad om att det varit ett bra val. Eleverna knotade visserligen fortfarande över eljest och ehuru, men inläggen som dykt upp i bokcirkeln visade på ett stort engagemang. Trots språk och stil hade boken väckt frågor och funderingar:
Varför föll Sara för Albert!? Han är ju inte ens trevlig!
Om inte författaren valt att lämna mostern på ångbåtsbryggan skulle berättelsen aldrig kunnat utvecklas så som den gör.
Hur bryter Sara mot normerna? Varför? Vad offrar hon? Vad vinner hon?
Vad handlar äktenskap egentligen om – vad är det man ger upp?
Varför kan Sara bara inte ta över som glasmästare? Vad innebär jämställdhet? Vad är emancipation?
Och den stora frågan: Vad händer egentligen mellan Sara och Albert på resan under alla de timmar som utelämnas i boken?!
Boken som alla hade verkat klassa som stendöd var väckt till liv!
Månader efter att läsningen avslutats hör jag fortfarande elever som nämner Sara och Albert. Hade eleverna fått läsa boken och därefter skrivit en reflekterande text eller recension är jag tveksam till att detta hade hänt. Det är genom samtalet och den delade läsupplevelsen man minns. Det lästa blir en del av ens referensram. Världen som läsningen öppnat har delats med andra, blivit gemensamt tankegods och den nya erfarenheten kommer att påverka hur man ser på och upplever tillvaron. Läsningen har gett nya perspektiv.
P.S. Angående språket – eleverna kom slutligen fram till att boken trots allt inte vore den samma med ett modernt språk. :)